Jag var mobbad hela grundskolan, från ettan till nian. Antagligen för att jag aldrig sa ifrån, utan bara tog emot. Jag blev aldrig fysiskt misshandlad, men var utfryst och fick höra kommentarer om både det ena och det andra.
Jag klarade mig igenom grundskolan bara tack vare, eller på grund av, att jag ’stängde av’. Jag slutade känna efter hur jag mådde, blev likgiltig. Mina två första riktiga vänner fick jag inte förrän i högstadiet.
I gymnasiet kom jag tack och lov till en klass där jag inte kände någon. Vi var bara 17 elever och ingen mobbing förekom, men det dröjde två år innan jag på allvar började prata med de andra. Antagligen för att det var så skönt att bli lämnad ifred, slippa kommentarerna jag var van att höra.

Idag är jag 33 år, och har för länge sedan lämnat staden jag är uppväxt i. Jag har också börjat lämna de nio åren i grundskolan bakom mig, tack vare att jag träffat underbara människor på de arbetsplatser jag varit anställd på de senaste åren. De har fått mig att inse att att folk faktiskt vill umgås med mig, att jag är värd någonting och duktig på mitt jobb. Jag har också träffat en fantastisk man, och det har också hjälpt mig komma vidare. Jag kommer nog aldrig att helt komma över tiden i grundskolan, men jag är på god väg.