Det började i 0an, första året i skolan. Efter bara några veckor kom de första slagen, och de första sparkarna. 3 killar, alla 3, några år äldre än mig. Varje dag efter skolan när man skulle till bussen kom de fram till en, drog med en in i buskarna, och där började slagen och sparkarna. Och efteråt, ”berättar du detta för någon så dödar vi dig”. I 3 år överlevde jag med detta, utan att berätta något, tills den dagen den inte bara var jag som blev slagen. Utan nu, när min lillebror hade börjat skolan, gick de på honom också. Och det klarade jag inte av. Jag sade till en lärare, och vilken miss det var. ”nej men Rebecca, varför skulle killarna slå dig, du måste ha inbillat dig det. Sluta upp att dagdrömma så mycket”.
Men slagen slutade, och jag hade ett år av tystnad innan mobbningen började igen. Denna gången var det av tjejerna, och denna gången var det i 4an. Varje dag fick jag höra glåpord. ”du är så tjock, du är så ful, hur kan du leva med dig själv. Varför tar du inte ditt liv?”
Och detta fortsatte fram tills jag bytte klass i 7an, men det blev inte bättre för det, snarare sämre.
Jag var så nedbruten när jag började i sjunde klass, och när mobbningen inte slutade, utan istället eskalerade, då orkade jag inte längre. Jag började skära mig, och jag började planera att ta mitt liv.
Varje dag hörde jag glåpord, och det var nästan samma som tidigare. ”du är tjock, äcklig, ful, dum, du borde inte ens få leva, sluta andas, du tar upp mitt syre, du är helt obefintlig”. På lunchen, om jag satte mig bredvid någon i min skola så bytte de bord. Det var en skola med 800 elever, och alla bytte bord när jag kom.
I 8an försökte jag ta mitt liv för första gången. Och det var inte den sista. Men jag kunde bara inte. Hur dåligt jag än mådde och hur deprimerad jag än var, så kunde jag inte låta dem vinna.
Och jag klarade av grundskolan, efter mycket slit. Så det blir bättre vill jag säga till er som just nu är drabbade av mobbning. Jag kan än idag inte åka hem till min hemort, det drar fram för många dåliga minnen, och jag skär mig ibland, men jag mår bättre,
