När jag var 13 så skickade någon ett mail i mitt namn, det var då helvetet började… Någon skickade ett mail, en mail som var gjord i mitt namn, en mailadress som jag inte kände till ens en gång. Denna personen skickade så det stod att mailadressen var i mitt namn, men sedan signerade det med mina kompisars namn och skickade det till olika killar med kärleksförklaringar, än hur mycket jag förklarade att det inte var jag som hade gjort det så åkte jag dit för det.

Sedan så fick jag höra om hur äcklig jag var, hur ful jag var, att jag hade en stor jävla gäddkäft, att min ögonbryn var för stora för mitt ansikte, att jag luktade konstigt, att jag var dum i huvudet, mina åsikter betydde ingenting och framförallt så var det något fel på min familj, min fina fina familj.

Det hela slutade med att när biblioteket var öppet så satt jag där inne på en stol vid bibliotekariedisken och läste på rasterna (ibland gick jag inte ens till matsalen och åt lunch), där lämnade de mig ifred, för bibliotekarien var den enda vuxna på hela skolan som inte tolererade några elakheter, dessutom så skulle det var tyst på ett bibliotek. Hon var min räddning under skoltiden. Men eftersom jag växte upp i en liten by så blev det nedskärningar på bibliotekets öppentider. Tack och lov så bodde min mormor och morfar bara 100-200 meter ifrån skolan, så på de längre rasterna gick jag dit. Annars gömde jag mig i ett avbytarbås vid en av fotbollsplanerna som låg intill skolan, fram tills de blev för kallt för att kunna göra det, då gömde jag mig bland de som spelade rollspel vid kemisalen, för dit skulle ingen av de ”coola” drömma om att gå, men jag var alldeles för utstött för att ens ”nördarna” skulle vilja prata med mig.

Min pappa fyllde 50 då jag gick i åttan, han fyller år i december och hela vår familj firade det med att åka till Thailand. När jag kom hem så var jag thaihora med hela skolan… I nian bytte jag klass, de blev lite bättre, då ignorerade de mig bara istället under lektionerna och ingen kastade tuggade tuggummin som är fan omöjliga att trassla ur håret. Ingen sa heller att jag var dum i huvudet, där kopierade de istället det jag skrev, så då fick jag ett bättre självförtroende gällande mina skolarbeten.

Det mest pinsamma var när jag fick hem en bekräftelse på sexleksaker för säkert 20- 30 000;- i mitt namn till mina föräldrar. Då tog det hus i helvetet, för beställningen som hade fyllts i för hand kom också med hem, där framgick det väldigt tydligt att det inte var min handstil och jag kände igen den, så mina föräldrar tvingade ur mig vem det var och sedan blev det stormöte med alla föräldrar och all personal på skolan. Efter det så blev det ännu mer intensivt… De klämde sönder två fingrar i en dörr, på idrotten knuffade de omkull mig så jag slet av ledbandet i en fot. En av de få gångerna jag tog mig till fritidsgården var det en kille som knuffade mig baklänges, då jag landade så slog jag upp mitt knä på mina tänder så det blev sprickor i två tänder och en av dem gick att röra på…

När jag gick ut högstadiet så började jag sommarjobba, trivdes som fisken i vattnet! Det var så jävla roligt, jag fick vänner och vi hade kul. Första sommaren gick förbi utan problem, lika så den andra, men sedan den tredje sommaren… Då började chefens mamma (ja, ni läste rätt, en 60-årig kvinna) hacka på mig. Det pga att jag kom så bra överens med en av mina manliga kollegor som var i 50-årsåldern och övriga personalen och kunder, hon var svartsjuk antar jag… hon var inte så speciellt populär, en riktig otrevlig sur tant var vad hon var, inte passande för service. Hon spred ut över hela vår lilla by att jag och den mannen hade ihop det (sa jag att han hade sambo?) Så det var inte så kul i och med att vi kom så bra överens, för då trodde flertalet att det var precis så det var och jag fick mer och mer arga/sura blickar. Till sist kom det här fram till mina föräldrar och min storebror, de blev vansinnig och skällde ut henne och min chef (dottern) efter noter, jag jobbade inte där något mer…

Det värsta med allt det här är att det hänger med än idag, jag är 28 år. Än idag så blir jag skeptisk och rädd när en kille visar intresse, börjar flirta osv med mig. För min första tanke är att någon av hans kompisar står och skrattar någonstans i närheten. Sedan att när jag kommer till jobbet/skolan så ska alla stå och sjunga ”hora!” i kör och sedan fråga hur fan jag kunde tro att han på riktigt ville hångla med mig…

Panikångest, tvivel, svårt med tillit, dåligt självförtroende, paniken över att en kompis inte ska vilja umgås med mig längre, eller att killen inte vill ha mig längre, för det är ju så det ”alltid” har varit. Jag kommer aldrig skaffa barn, aldrig någonsin i mitt liv. För om någon skulle vara elak mot den ungen så kan jag nog inte stå för mina handlingar, även om den ungen skulle vara elak mot någon annan så skulle jag inte heller kunna stå för mina handlingar. Hemskt, men det är sant.

Jag hoppas ingen, verkligen ingen skulle behöva gå igenom det här. Men tyvärr så är det så för många där ute. Det enda jag kan säga är att stå ut! Stå på dig! För det där ljuset i tunneln är fantastiskt när du väl når det. Dock kommer du sedan måste bygga upp ditt självförtroende igen, du kommer behöva lära dig att lita på människor osv. Men det går, jag jobbar på det fortfarande. Men jag har iaf lärt mig att de människor jag har i mitt liv finns där för mig på riktigt, jag är livrädd att de ska försvinna eller inse att de inte vill ha något med mig att göra. Men jag försöker lära mig att leva dag för dag, älska dom jag har runt mig och visa det tydligt för dom för att de ska inse hur viktiga de är för mig på ett eller annat sätt.

Det finns ALLTID någon som älskar dig och bryr sig.
Jag kan tacka min familj och bibliotekarien för att jag lever idag, tack vare dom jag inte valde att hoppa ifrån bron som jag så ofta ville, men inte gjorde.