Första gången jag vart utsatt för mobbning var i ettan på sotvretsgården i den här eländiga hålan jag är fast i. Jag fick höra att jag var ful, fet äcklig, hora, blandras. Jag var och är aldrig som alla andra. Jag tänker på mitt eget sätt och när jag väl uttryckte det jag tänkte så började hatet mot mig regna. Varje dag så fick jag ta skit, för att jag inte följde strömmen. Jag slogs med killarna för att försvara mig någorlunda. Mina kompisar ville inte få den skiten så dom tittade alltid åt andra hållet. Om någon försökte trycka ner mig så försökte jag säga ifrån, men det slutade alltid med att jag stod där helt ensam mot nästan alla killar i klassen och fick höra alla själsord.

I sjuan så blev jag anorektiker, jag bröjade sminka mig, klippte mitt hår, försökte vara med de populära tjejerna och vara en av dom. Men det gick inte, för jag trivdes inte i den jag höll på att bli. Så jag blev mitt vanliga jag. Men anorexian var kvar. Sen så gick jag upp i vikt, orden kom varje dag som vanligt. Tillslut fick jag nog, min styvfar ringde upp dem som mobbade mig och det mesta slutade. Jag var fortfarande osäker och blyg. Sen nu på gymnasiet började jag på en skola i västerås. Jag valde fordon transport. Jag sa nästan ingenting i början, men mot slutet av första ring så vågade jag vara mig själv, jag vart accepterad för den jag är.

Nu går jag i tredje ring och är starkare än nånsin. Det finns hopp för oss som blivit utsatta för mobbning. Vi måste bara hitta en enda person som accepterar en. Sen lär man sig att strunta i vad andra tycker och älska sig själv. Jag kämpar fortfarande med alla orden jag hört i fem års tid. Men juer jag kämpar desto tystare blir alla orden. Mobbare är de som är mest osäkra på sig själva. Dom anstränger sig för att passa in och trycker ner dem människor som är sig själva då de är rädda. Rädda att någon tar makten ifrån dom. Jag tycker bara synd om dem nu.