Redan på dagis var jag udda. En tjej som inte tyckte om orättvisor och som gärna sa till. Att säga till, att säga ifrån har varit mitt måtto och min dom…
På lågstadiet blev mobbningen värre, istället för att bara få utstå glåpord kom jag ofta i närkontakt av både fötter, händer och knytnävar. På fritids fanns en ledare bland barnen som ibland brukade göra livet surt för de mindre barnen.

Då kunde det hända att han slog mig, ingen sa till honom…
På mellanstadiet var det tjejgänget som var värst, var man inte som dem, blev man ibland utfryst, ibland glåpord, men oftast trakasserier och falska anklagelser. Jag gick till lärarna flera gånger, olika lärare. Alla med samma svar; ”om du slutar trakassera dem vore det bra. De är ju faktiskt populära tjejer som inte gör något.”
Sedan efter ett bråk ute på gården då jag ställde mig emellan tjejgänget som höll på att skrika glåpord över en annan tjej i klassen, då blev jag, hon och tre av de ledande tjejerna inkallade i ett litet rum att ”nysta ut” problemen.

Lärarna frågade om det var något problem åt tjejen de hade trakasserat; hon för rädd för att svara sa inget. Jag berättade, men då fick jag höra att jag ljög och läraren frågade de tre ledartjejerna om detta var sant…och de svarade ”absolut inte”. Så jag gick ut från rummet som en lögnare…bet ihop och skolans dagar fortsatte, ibland sa jaq till när det blev för mycket glåpord, men inget hände…
Högstadiet…där regerade ett nazistgäng, tog mig bara en månad innan jag stod i deras svarta bok då jag hade anmält de för trakasserier. Lyckades bli mordhotat några gånger av dem, men ingen lärare tog det på allvar. I klassen var jag en sån person som ingen brydde sig nämnvärt om. På idrotten blev jag mobbad av både lärarna och eleverna. Jag var för tjock och för dålig på idrott.

Att gå och äta på högstadiet var svårt…jag hade ingen plats att sitta på…det innebar att jag slutade äta i matsalen, istället åt jag frukt högst uppe på en brandstege bara för få vara i fred.
Vi hade något som kallades för ”ögon i korridoren” projekt på högstadiet, detta för att förhindra mobbning. Men under varje möte då jag började ta upp om förföljelsen av nazisterna eller mobbningen i klassen och i uppehållsrummet…då slog de dövörat till.

Gymnasiet, äntligen var det inte magsår att gå till skolan nå’ mer, men då gick jag redan i skuggorna. Åt ej på skolan, hade lärt mig att såra mig själv utan det skulle synas men framför allt inte lita på någon.

Jag är nog helt enkelt Eljest; en sådan som andra bara dras till att mobba. En sån där som bara aldrig håller käften, utan säger ifrån. Men om jag inte ens hade försökt säga ifrån…då skulle jag ha gett upp.