Jag är född 76. hade en bra barndom, grundskolan var helt OK. Men så kom jag till högstadiet ( 1991 )och där bröt Helvetet ut. Tre år mobbades jag både psykiskt och fysiskt och ledningen gjorde ingenting. Det värsta var att jag var inte ensam, jag mins särskilt en händelse som hände kille i en parallelklass som hade kommit från Iran. Han hade blivit nerslagen och det tystades ner, en månad senare kom en lokaltidning och gjorde reportage om hur bra skolan var och alla höll tyst om vad som hänt. Själv gick jag ut nian med usla betyg , kunde inte komma in på något gymnasium, fick söka till en stödskola för ungdomar med problem, där jag träffade likasinnade. Lärarna var bra och förstående, fann att jag älskade historia och svenska och även bild ämnen som jag inte hade fått godkänt på i högstadiet. ville bli arkeolog, men kom inte in , tog lite ströjobb, hade dock ingen gedigen utbildning, fick jobb på en förskola, blev kvar efter några år utbildade jag mig till barnskötare på distans, trots att jag hankat mig fram , med psykiska ärr och fysiska är, hade en period då jag skar mig själv för att släppa ut smärtan som fanns inom mig men jag,är ständigt påmind, om det förgångna , mitt självförtroende är fortfarande nerbrutet, har perioder då jag blir deprimerad och jag har svårt att ta emot kritik, ibland är det inte långt ifrån att tårarna börjar rinna om någon säger något negativt, även om personen inte menar illa. Blir än idag otroligt upprörd när jag läser om mobbning och om näthat, kan bara tacka Gud att internet inte var lika utbrett på min tid som nu, då hade jag nog inte levt idag.