Idag är jag en gymnasieelev som får lovord från alla, men väldigt få vet hur mycket jag tvivlar varenda gång jag kliver in i en skolas dörrar.
Anledningen?Hela min grundskolegång är präglad utav glåpord, hårda slag och sparkar, utslagna tänder och brutna knogar. Och skolan bara tittade på.

Jag kommer aldrig att glömma allt jag gått igenom, jag kan minnas varenda slag och ord, medans lärare, elever och andra på skolan tittat på. Jag mötte en lärare som sa ”prata med din mamma så löser hon det”, mamma blev helt förskräckt när hon fick höra vad jag gick igenom och ordnade direkt ett möte med lärare, rektor, mobbarna och deras föräldrar. 7 killar och deras blåögda föräldrar, en rektor som skämdes och jag, en liten flicka på andra sidan. Deras föräldrar sa bara ”Nej min son är inte ens kapabel till något sådant” medans sönerna tittade upp och flängde med så stora ögonfransar dom kunde. Men rektorns ord ekar i mitt huvud än idag; ”Lilla du, det är fult att anklaga någon annan. Har du funderat på vad DU gör emot DOM? Dom kanske bara vill ha din uppmärksamhet, dom kanske är kära?”. Och även detta ”Låt oss aldrig ta upp detta igen, ingen ska veta detta. Skolan ligger redan risigt till och du vill väl inte förstöra för alla andra elever här?”.

Hur i hela helvete kan du, som auktoritet, vända detta till deras fördel? Efter 4 utslagna tänder, whiplash-skada och brutna ben så kan du inte säga till mig vad JAG ska göra när jag inte ens kan försvara mig själv?

Jag bad min äldre killkompis att lära mig att slåss, och det gjorde han. Till slut slog jag tillbaka, och blev känd som skolans bråkstake. Att slåss är inte svaret, men jag fruktade mitt liv varenda gång jag gick till skolan. Efter en lång tid bytte jag skola.

Ett par år senare så lades skolan ner, pga. problem med pennalism, mobbning och felaktig utbildning. Jag kände en slags vinst.

Men varken mitt hjärta eller min kropp kommer någonsin läka. Jag kommer alltid leva med en whiplash-skada, min skadade käke och snea tänder. Och jag kommer alltid leva med rädslan över att skolan inte kommer hjälpa mig, trots jag gått på 5 olika skolor sen dess.

Jag kommer aldrig att läka.