Jag tycker att det är märkligt, att fast så många människor vittnar om att samma moment i skolan var värst för de mobbade eleverna, så händer det ingenting. Utan dessa moment fortsätter. Jag tänker t.ex. på alla tillfällen där eleverna ska välja varandra: bänkar som står två-och-två, rum på skolresan, grupper till grupparbeten och labbar, partner på pardanslektioner o.s.v.. Och man står där och ingen vill vara med en, och läraren försöker övertala någon grupp att ”ta en”. På nåder. Så händer det ingenting. Hur ska vi som varit drabbade kunna framföra våra erfarenheter, så att de som är barn och unga nu kan slippa åtminstone de värsta momenten..?

Det värsta är att uppfattningen om att de här momenten måste finnas med i skolgången är så ingrodd, att det inte går att få andra vuxna att lyssna ens nu som vuxen. T.ex. började jag på lärarhögskolan en gång. Då tog jag upp detta med grupparbetena med en av våra lärare. Hon medgav att hon hade sett ute på skolorna, när hon jobbade som lärare, just detta som jag beskrev. Att det alltid var en elev som inte fick vara med i någon grupp, utan som fick sitta med henne i stället (läraren). Hon medgav att det var fruktansvärt. Men ÄNDÅ sa hon att ”grupparbeten har sådana fördelar för de flesta, at ÄVEN om det blir problem för vissa så kan man inte utesluta det momentet”. Hon menade alltså att de svaga skulle offras!!!

Samma inställning möttes jag av i mina barns skola, när jag ville förhindra en lägerskola. ”Bara för att vissa har det svårt med den sociala kompetensen, kan man inte låta dom förstöra för alla andra som tycker att det är kul att komma iväg”, sa en tongivande förälder. Och flera höll med. Sedan blev det lägerskola! Hur kan vuxna människor, som själva är föräldrar, vara så empatilösa att de skuldbelägger offren..?