Man brukar säga att det inte är fel att vara annorlunda. Men skulle du säga det till någon som går i grundskolan är det ingen garanti på att han/hon skulle hålla med dig. Jag vet det av egen erfarenhet.

Redan under mina lågstadieår kände jag mig utstött. Jag hade helt olika intressen än mina klasskamrater. Även om jag inte fick utstå mycket elakheter under dessa år fick jag däremot ofta höra att jag inte fick vara med i vissa lekar.

Under högstadiet var det verkligen inte nyttigt för mig att vara intresserad av tv-spel istället för lagsporter och snöskotrar som de flesta killar. Nu började däremot eländet på allvar med glåpord, knuffar, få saker kastade på mig, bli sparkad mellan benen, etc. Allra värst var det under idrottslektionerna, i synnerhet när det var lagsporter som gällde. När läraren delade in oss i lag fick jag ofta höra suckar och stönande när ett visst lag skulle ha med mig. Jag fick helt enkelt vänja mig vid att höra ”måste han vara i vårt lag?”

Något annat jag fick lära mig den hårda vägen är att tjejer kan vara minst lika hemska som killar om inte mer. Flera gånger under skoldagarna kunde jag få höra saker som ”vad f– glor du på?” och ”försvinn ditt äckel!”

Missförstå mig inte, skolan var duktiga på att hantera såna här saker. Problemet var bara att så fort mina ”plågoandar” blev kallade till rektor/lärare stängde de av öronen bara för att sedan straffa ”tjallaren” med stryk.

Trots allt det här kunde jag ta mig in på gymnasiet. Men såren finns fortfarande kvar. Jag har än idag svårt att lita på människor i största allmänhet. Finns det en sak jag har fått lära mig under min skoltid så är det följande: ”Ögon kan blinka, munnar kan le. Men ondskan i hjärtat kan ingen se”