Att vara känslig som barn var livsfarligt fick jag reda på.
Redan på dagis så blev man retad, och det var ju kul för dom andra barnen eftersom jag grät så lätt. Sen blev det värre. Blev slagen och mobbad i princip varje dag. Att min syster gjorde livet surt för mig gjorde inte saken bättre. Jag hade ingen plats där jag kunde känna mig trygg.
Ingen visste hur min situation såg ut. Jag var för rädd att söka hjälp för det som hände, jag vågade inte prata med någon. Jag försökte hålla mig lugn i skolan och bara hålla låg profil, även fast det inte fungerade speciellt bra.

Att jag var 7 år och dom första självmordstankarna kom så blev jag rädd. Jag blev riktigt rädd för mig själv. Jag visste inte hur man tog självmord. Men jag hittade en plats där jag kunde vara för mig själv i närheten av mitt hem.
Det fanns en stup i närheten av mit hus. Jag tänkte att jag skulle dö av att hoppa. Jag tror jag satt där mer än 100 gånger och funderade på att göra det. Men jag vågade aldrig. Kände mig värdelös.

Allt forstatte till 6e klass, ny skola. Samma visa där. Då började det rinna ut för mig, jag gjorde motstånd, folk vågade inte riktigt hacka på mig. Jag blev större än dom andra, jag kunde slå tillbaka. Folk slutade mobba mig och började istället respektera mig. Jag blev aldrig en elak mobbare eftersom jag var större än dom andra. Jag visste ju själv hur det var.

Tror allt det jag upplevde som liten har gjort mig till en starkare person. Jag har mycket större empati för folk idag och jag försöker hjälpa folk som sitter i min situation.
Tänk på detta: En person kan göra en mobbad persons dag bara genom att prata med hen.