”Jag har alltid undrat varför det är just jag som skulle bli drabbad för mobbning?

Under dessa sju år har jag blivit kallad för både gris, grisnäsa, värdelös, idiot som är inte värd att leva för, hora, fattig gris, ful, att jag är äcklig och det är därför ingen vill ha mig, att jag är den fulaste grisen i Karlskrona, att jag är störig och borde skaffa mig ett liv, människor som gjorde grisljud ef…
ter mig varje dag, att jag luktade äckligt och var vidrig på grund av det,

Jag har blivit utfryst av klasskamrater varje dag och fått gå ensam i korridorerna, låst in mig på toaletten, velat ta livet av mig flera gånger om, försvara min identitet på grund av dessa ord som jag får höra, bli ignorerad av lärare som tros sig veta och vilja hjälpa, men jag fick bara det slängt i ansiktet att det var mitt fel och att det var jag som provocerade dem till detta, sitta ensam och äta, bli hånad för varje gång jag öppnade munnen då jag inte har någon talan, blev inputtad i skåpen, spottad på,

Jag blir fortfarande utfryst, hånad så fort jag öppnar munnen, blir respektlöst behandlad, får sitta ensam i matsalen när jag ska äta, får gå ensam i korridorerna…

Jag blir fortfarande lika behandlad, men nu vågar inte folket säga till om vad de tycker om mig, utan de går bakom ryggen på mig…

Jag gråter fortfarande över hur jag blev behandlad och hur jag fortfarande blir. Alla säger att jag inte ska bry mig, men det är inte lätt när hjärtat fortfarande blöder. Man är så otroligt svag trots att man är stark.

Jag försöker kämpa och det tycker jag alla ska göra emot mobbning!”

Detta är ett utdrag jag skrev om den 23 september Facebook då jag var fruktansvärt trött på att hålla inne om hur jag har haft det och hur jag blev behandlad samt hur jag har det just nu. Vad som skrev just då på Facebook är en liten del där jag försökte beskriva det fruktansvärda, att bli mobbad och leva med det ständigt i tanken varje dag. Jag beskrev inte mina känslor, utan upplevelsen, orden och beviset för att detta verkligen händer i Sverige. Att hålla tyst om något sådant här funkade inte för mig, jag är tvungen att bevisa motsatsen att det finns även om ingen vet om det då man inte vågar prata om det högt.

När man läser det jag har skrivit så låter det fruktansvärt och det är det. Det är inte roligt att bli mobbad överhuvudtaget! Att sitta där och se på och får ta emot ord som till slut blev en vägg, jag sa emot men det hjälpte inte hur än mycket jag försökte att förklara och försvara mig, men ingenting fungerade att kunna bita på dessa människor som gjorde mig så ont trots att jag ej hade aldrig någonsin gjort en fluga för nära.

Det som inte beskrevs hur ensam jag var. Jag hade absolut inga vänner till slut när min allra bästa tjejkompis flyttade. Då stod jag där alldeles ensam och totalt övergiven, ingen som kunde stå bredvid min sida så jag kunde känna att jag hade i alla fall någon som inte gick bakom ryggen på mig och lämnade mig ensam. Nu var jag helt ensam i femte klass, hade ingen aning om hur jag skulle tackla dessa nya upplevelser som jag fick vara med om. Jag bävrade ofta rasterna din lärare sa till mig att man inte fick vara inne och spendera tid, utan man var tvungen att vara ute och göra aktiviteter. Jag bävrade inför det då jag alltid fick går runt med händerna i fickorna och inte säga ett ord då jag inte fick vara med i lekarna som mina klasskamrater hade anordnat på rasterna. Utan jag själv satt ibland i trappuppgången på baksidan så att mina lärare eller rektorn skulle se mig sitta där ensam och övergiven. Min livlina var på lektionerna där jag fick sitta och jobba i lugn och ro trodde jag…