Jag tänkte aldrig tanken på att jag var mobbad. Det var sällan de gjorde något fysiskt, det allra värsta var när de klippte min lugg. Annars använde de sig av psykisk mobbing, så som utfrysning, snacka skit bakom ryggen etc etc. Jag kommer ihåg hur mycket jag blev mobbad i klassen att mina vänner som jag trodde skulle vara vid min sida i vått och torrt struntade i mig när vi började i fyran. När jag väl ifrågasatte detta så sade de bara att de hade så mycket att tänka på så de inte hade tid med mig. Men de hade tydligen tid med de andra tjejerna i klassen. Lärarna gjorde ingenting utan sade att det var en fas alla tjejer gick genom. När jag väl struntade tjejerna och vägrade att samarbeta med dem, började lärarna prata med mig och frågade varför JAG inte ville vara med de andra tjejerna.

Men en dag på en historielektion när jag satt och arbetade med uppgifter satte sig en av mobbarna bredvid mig. Jag försökte ignorera henne, men det var ganska svårt då hon smällde igen boken för mig. Tillslut blev jag less och smällde ner min penna i hennes ben och sedan ett snabbt knytnävsslag. Ilskan var nog den som skrämde mig mest, för jag blev så arg att jag inte ens kommer ihåg om jag slog henne i ansiktet eller slog henne alls. Jag minns bara hur läraren drog mig bort från henne och att jag stod och skakade av ilska medan tårarna rann nedför mina kinder. Två veckor efter ”incidenten” så bytte jag skola och försökte passa in, medan jag hade tanken att det kanske skulle bli på exakt samma sätt igen.