Det började på dagis, något jag inte vetat först min pappa berättade. Jag va rädd för vatten, något extremt. En dag va jag extra krävande på dagis som slutade med att en fröken som vet mycket väl om min rädsla hällde ett stort glas vatten över huvudet på mig. I ettan terroriserade fröken mig då jag va blyg och stammade något grönjäkligt. Barnen tog efter och mobbade mig pga stammningen.

Det fortsatte år efter år. I högstadiet blev det grövre, jag hade som tur va några få kompisar som också va mobbade. De tryckte ner oss pga att vi inte klädde oss som alla andra tjejer. kallade oss ”det”, vi fick inte vara med och planera saker eller vara med på aktiviteter. Och lärarna va unga som blev bästisar med de ”populära”. Jag blev slagen och puttad.

Jag skolkade igenom högstadiet. En sak jag mins väl va att jag fick köpa min systers klasskompisars tystnad så de inte skulle mobba henne pga hennes glasögon. En lärare använde mig som exempel inom matten och sa det att ja hon kan inte räkna ut detta och hon vet inte detta så någon kan ni berätta hur man gör. Jag önskar mina mobbare ett helvete, som det jag fick leva.