Jag blev mobbad under tre års tid. Det var utfrysning, att ställa sig upp och byta plats om jag satte mig bredvid, att börja prata högt med varandra när jag tvingades redovisa, putta in i skåp och ramsor. Ramsorna var nog det värsta, det hände alltid i klassrummen. Lärarna satte sig oftast och tittade på klassen, läste något, rättade prov med mera när de höll på, medan jag satt längst bak och grät.
Inte en enda gång fick jag stöd, hjälp, eller ens en fråga om hur jag mådde. Istället började jag att skolka, och min mamma blev då frenetiskt ringd från lärarna att jag missköter skolan och inte beter mig bra. Det blev ett helvete hemma där jag utmålades som problematisk, oengagerad och ”lat” som inte gick, jag försökte förklara men har man fått den stämpeln så är det väldigt svårt.

Idag är jag 28, har inte pluggat mer än ett år i skola efter högstadiet. Två år har jag pluggat distans och har nöd och näppe jobb idag. Jag var alltid intresserad av att plugga och fick mvg på det mesta jag gjorde, drömde om att bli kirurg, men det togs ifrån mig. Har ingen lust alls längre då jag får ångest av att öppna en skolbok.

Jag stötte på några av de värsta mobbarna ett år efter nians slut. De kände inte ens igen mig. Jag vet att det är hemskt, men jag hoppas verkligen innerligt att de får vad de förtjänar. De har förstört mitt liv men jag får inte ens en plats i deras minne.