Jag har alltid haft problem i skolan, i trean mobbade dom mig pga att jag hade skrivit kärleksbrev till en kille så dom fällde mig i matsalen och skrattade högt samt spred rykten om mig. Jag mådde väldigt dåligt, jag var liten och trodde det var fel på mig. Jag vågade aldrig berätta för någon utan jag skyllde alltid på magvärk så jag fick gå hem, men en dag satt jag med mamma och brast ut i gråt, jag berättade allt.

Dom började genast kontakta skolan utan respons och tillslut gick min pappa till skolan och pratade med lärarna och saker blev bättre. I femman blev jag ett såkallat problem barn, jag var alltid involverad i drama och lärarna hade många möten med mig. Men i sexan spred en kille hor rykte om mig som hela årskursen hakade på, även de som skulle vara mina vänner.

Jag försökte hitta tillbaka men alla stängde mig ute och skolan förstod inte, jag slutade att gå dit då folk bara kallade mig saker eller kollade snett på mig, efter många om och men så ordnade skolan ett möte och pratade med klassen och när jag kom tillbaka efter sommarlovet hade det blivit bättre igen. Men efter en incident på fritiden då en kille blev misshandlad och jag blev anklagad för det, helt plötsligt vände sig alla ryggen mot mig igen men denna gång var det inte bara min årskurs utan även från andra skolor där rykten gick om mig och att jag ”stod för våld”, ingen ville lyssna på min sida av det hela och t.om lärarna tyckte att det var mitt fel och att jag inte var mobbad, utan att folk var rädda för mig och därför inte ville umgås med mig.

Jag blev allt mer deprimerad och skolkade mycket, mina föräldrar försökte få skolan att reagera men ofta så svarade de inte på deras mail och ringde inte upp. Jag förlorade nästan kontakten med andra människor, tjejerna låste ut mig från omklädningsrummet på idrotten, jag vågade inte längre sitta inne i klassrummet eller vistas bland de människor i min korridor. Jag hade flera samtal med kurator, lärare, rektor och antimobbingsteamet men de nekade hela tiden till en utfrysning och påstod att utfrysning inte var mobbing. När jag gick ut nian så var jag lycklig, men det tog mig två år att komma ur min depression som de hade orsakat mig.

Jag mår än idag dåligt, men med hjälp har jag tagit mig upp. Allt det här sitter kvar på mig, jag kommer aldrig glömma det men jag kommer låta det göra mig starkare istället. Jag vill hjälpa unga att förstå att det inte är ens eget fel, jag vill att skolorna reagerar mer och gör oss unga säkra på det som ska vara vår arbetsplats. Mobbing är ett stort problem och leder ofta till depression och sjäkvskada och jag är en av de bevisen på det. Jag kommer inte ge upp den här kampen, varken för mig eller någon annan!