Alltid har jag vart den lite blygare tjejen, den som inte riktigt vågat säga ifrån eller ta någon plats. Problemen började redan som liten men utvecklades i högstadiet då jag kom i samma klass med en kille som genast tog nytta av mina svagheter. Han drog ner mina byxor framför klassen, snodde mitt skolmaterial, tog min väska, hånade och kränkte mig. Det jag tyckte var jobbigast var allt skitsnack han sa om mig och hur han fick mig att framstå som en människa utan värde.

Lärarna gav inget stöd, som tex när han en dag tog min väska i klassrummet och jag reste mig för att hämta tillbaka den samt tog mod till mig att säga ifrån fick jag en utskällning av läraren. Varför kunde och kan jag inte förstå. Inte äns min klassföreståndare brydde sig. Hon stod på hans sida.

Han lyckades bryta ner mig så otroligt mycket under de tre åren. Jag funderade väldigt mycket över självmord och skadade mig själv. Som tur var så hade jag några fina vänner under de åren, utan dem så tror jag inte att jag hade funnits idag.

Nu har det gått fyra år sedan jag gick ur högstadiet och det händer att jag ser honom ibland. Finns ingen jag känner en sån avsky till. Ett sånt hat.