Jag gick i årskurs 6-9 med en tjej som hade väldigt få kompisar och var mobbad av minst två av mina klasskompisar. Jag deltog aldrig i den direkta mobbningen men jag sa heller aldrig ifrån. Därför räknar jag mig som indirekt ansvarig för att hennes högstadietid förmodligen var ett helvete. Det är 12 år sen vi gick ut nian och mitt samvete gnager fortfarande. Vid klassträffen för 10-årsjubileet var hon inte där, jag hade så gärna velat träffa henne och, ja kanske inte be om ursäkt för det känns som att det är för sent, men åtminstone berätta att jag har tänkt på henne genom alla år och att jag önskar att jag hade gjort något som kanske vara för en liten stund hade kunnat underlätta hennes situation.

Så ni som hoppas att era mobbade mår dåligt över vad de utsatte er för, de som har något vett i skallen gör förmodligen det.