Jag är nu 50 år och när jag gick i grundskolan mobbades jag alla år från 1:an till 9:an. Orsakerna var många. Ytligt sett så berodde det på att jag hade en ovanlig sjukdom och var dessutom lite knubbig. Första åren handlade det mest om att inte få vara med de andra. Ingen frågade efter mig eller ville vara med mig vare sig på rasterna eller efter skolan. Att sitta bredvid mig i klassrummet sågs som ett straff. Lärarna gjorde tafatta försök att göra något men det hjälpte inte.

När jag kom upp i högstadiet övergick detta till fysisk mobbing. Vissa korridorer kunde jag inte passera eftersom jag visste att där skulle jag bli sparkad, slagen eller på annat sätt förnedrad.

Detta pågick varje dag under hela högstadiet. När jag så började gymnasiet så avtog mobbingen, men jag var förstås ändå en lite udda fågel eftersom jag missat väldigt mycket av de sociala koder som man lär sig under uppväxten. Jag har dock tagit igen detta och lever nu ett normalt liv som singel. Jag har fortfarande svårt med kärleksrelationer eftersom jag inte vet ”hur man gör”. Jag lever med i det närmaste konstant ångest och har väldigt dålig självkänsla.

Jag har en högskoleutbildning och arbetar heltid, har vänner och ett tryggt kontaktnät. Livet har varit tufft, men det finns hopp och ett gott liv trots svåra upplevelser i barndomen.