Visst. Jag var lite lustig som liten. Tyckte om udda grejer. Nästan alltid kortklippt. Var ganska tyst, men kaxig när det krävdes. Det var tillräckligt för att ett helvete skulle dra igång. Flera gånger hade jag blivit nedtryckt under de första fem åren i grundskolan. Men då sade personer jag kallade för mina vänner ifrån, hjälpte mig att stå upp för mig själv.

Allt brakade loss under första dagen i sjätte klass. Ett enkelt litet märke på en ryggsäck räckte för att jag fick ta glåpord och en spottloska. Lärarna såg, brydde sig knappt. En person jag tidigare hade kunnat lita på gav upp. Ville inte själv bli utsatt. Blev en av mobbarna. Och där stod jag. Utan hjälp och stöd.

Det blev en slags tävling i hur man kunde trycka ned mig. Jag fick böcker kastade efter mig, krokben lades, den psykiska misshandeln var som pistolsskott så fort jag gick in i ett rum. Vem hade den bästa förolämpningen? Jag var ful, fet, ett missfoster, inte kapabel till något bra, sög på varje idrottsgren (en extra känslig bit då jag spenderat år på sjukgymnastik för dålig koordination). Jag var äcklig. Att jag klädde mig lite annorlunda och lyssnade på annan typ av musik var otroligt triggande.

Jag började tro på det själv. Jag hatade mig själv lika mycket som jag hatade de demoner som aldrig ville sluta. Och trots att jag gång på gång sade till skolan hände inget. Det närmaste de kom en lösning var att föreslå för mig att jag skulle gå på idrottslektion på annat håll, ”för att slippa höra allt de säger till dig”. Aldrig någonsin skulle mobbarna ändra på sig. Och jag kan fortfarande känna smärtan i bakhuvudet av medicinbollen. Höra hånskrattet efter en misslyckad volt. Se stolen komma flygande, paniken sprida sig i kroppen medan jag kastar mig undan.

Från den där dagen i sjätte klass fram till examensdagen i nionde klass var allt en konstant mardröm. Jag kan fortfarande må illa när det ska jobbas i grupper eller par. För jag minns lektioner när jag blev ihopparad tillsammans med en person, för att få höra ”Men NEEEEJ, jag har redan jobbat med R jättemånga gånger.” Vi hade aldrig arbetat tillsammans under de där fyra åren.

Jag kommer aldrig att kunna glömma.

Jag har svårt för att slå tillbaka, även idag. För när jag försökte det under helvetesåren var det jag som blev utskälld av lärarna, och en sko kastades av en elev.

Det går inte att glömma.

Jag berättar knappt något om mig själv längre. ”Fy fan vad äcklig du är” ekar i mitt huvud medan tio högstadieskratt följer.

Jag passerar gamla lärare och personer jag gick i högstadiet med då och då. Jag vill skaka om dem, be dem att se mig i ögonen. Få dem att förstå. Främst vill jag få de som skulle vara de vuxna att inse vad de ignorerade. Att ett enkelt ”Nej, så ska du väl inte göra” inte alltid räcker. Att man inte kan vända bort blicken och låta det pågå.

Lättnaden att det är över sedan länge, och att livet fungerat bra för mig ändå sedan högstadiets slut, är ovärderlig. Men ibland dyker de upp. Minnerna. Och det tar lång tid innan jag kan sudda ut dem för stunden.

För det går inte att glömma.