Det var inte lärarna som gick i terapi flera år efteråt, det var inte de andra tjejerna som behövde ett oerhört stöd i flera år efteråt för att hitta tillbaka till vem man är. Det var en plåga att gå till skolan i 9 år, hela grundskolan. Redan första dagen var det något som blev fel. Om man nu kan uttrycka sig så. Hade en vän innan första klass men denne uppförde sig som om han inte kände mig från första dagen i skolan. Varför? det är den fråga som man ställt sig om och om igen.

Det var nästan på rutin i 3 år att lärarinnan kom in till klassrummet och skrek och bråkade på klassen på grund utav av mig. Det gjorde inget bättre för min del. Jag gick hem nästan varje dag gråtandes, magont och vägrade gå dit nästa dag. Men man blev tvingad tillbaka. Jag säger inte att mina föräldrar var dåliga, tvärt om de kämpade lika mycket om inte mer för mig. Jag blev snödöpt och som avslutning en isklump mot pannan. När jag vaknade var rasten över och min så kallade kompis borta. Det var hon som hade gjort det. Jag fann en vän i trean men han var ny och var inte inne i hur klassen var. I fyran till sexan var det ändå rätt lugnt inget direkt fysiskt bara den där tystnaden. Denna konstanta tystnad och magont direkt det var grupparbete då alla valde grupper och jag blev placerad. När valet till sjuan, ja vi fick välja vilka vi ville gå med, blev jag återigen placerad, ingen hade nämnligen valt mig. Idrott var ett av de värsta ämnena genom alla dessa år… Alla lärare inom idrott verkar älska lagsporter, fotboll, bandy, basket osv. Det är det värsta som finns, sist vald, aldrig spelad. Allt detta på grund av val.

I högstadiet så blev allt mer tydligt, mer synligt i mina ögon i alla fall. Att man då hade en lärare som skulle gå i pension när vi gick ut gjorde att han orkade, han såg inget, och inget var ju fel i ”hans” klass. Han såg inte att jag alltid satt ensam, försökte ändå sätta mig så att någong blev ”tvingad” till att sitta brevid mig, men detta hände ändå sällan. Det enda detta gjorde var att den som skulle suttit brevid mig tog stolen och satte sig någon annanstans. Detta hände mitt inför hans ögon och ändå så såg han inget. Men när man väl samlat modet att själv möta dessa tjejer som man gått skola med i 7 år och ställa den fråga som alltid kom när man var ensam hemma i sitt rum och gråtandes fick fram ordet ”varför”? Så var svaret att jag inte var som de, jag brydde mig inte om smink, jag såg killar som vänner och jag fann inget intresse i att flörta med dem.

jag använder fortfarande inte smink varje dag. den enda gången jag använder det är vid speciella festligheter. Killar är fortfarande de jag finner mer intressanta som vänner än som något annat. Och jag umgås fortfarande inte med många tjejer.

När jag väl sökte hjälp på rikigt så fick man höra om och om igen att jag var tonåring, att det här är någonting som alla tonåringar går igenom. Kan fortfarande inte förstå hur man kan säga någonting sådant? eller hur man som psykolog kan säga till en patient att ”försök att vara som de. Då kanske du blir accepterad”.

hur som haver så gick jag ut nian med ärr på utsidan lika mycket som på insidan, det var så jag orkade med sista tiden innan jag fick lämna mitt helvete. små små sår över hela kroppen. Det tog tid att läka…