Jag blev mobbad som mest under grundskolan, och värst var det i lågstadiet och högstadiet där det nästan blev slagsmål vid flera gånger. I alla fall var jag nära på att starta ett. Snabbt blev jag klassens ”outcast” och har sedan dess svårt att skaffa mig vänner.
Jag hade bara en riktig vän som senare blev min flickvän, men krackeleringen i förhållandet började när hon hade nekat till flera dejter. Jag fick nog och vår vänskap tunnades ut med tiden.
I sjuan var det nog som värst. Vi hade träning inför luciatåget och plötsligt känner jag att någon sparkar på mig. Jag vände mig om, uppskakad men ingen visar en antydan att det ha kunnat varit dem som gjort det. Jag blir sparkad två gånger till och svor högt för att försöka få uppmärksamhet från lärarna. Ingen alls! Inte ens de andra eleverna brydde sig! Men det löste sig ändå till slut.
Hatet gentemot idrotten växte genom att jag blev mobbad och kränkt i omkläddningsrummet. De ”tuffa” killarna slängde runt mina grejor när jag var borta, skrattade åt mig och snackade säkerligen skit om mig också. Därför började jag skolka en hel del innan jag flyttade.
Jag kommer ihåg en gång hur en kille pekade under bänken där han satt. Där var min sko och de andra killarna skrattade i höga skyn när killen sa något i stil med ”sug min kuk”. Det sänkte min självkänsla rejält för att i den åldern kokade hormornerna och jag ville inte erkänna för mig själv att jag var homosexuell.

Det ovanstående tycker jag inte är allvarligt. Eller något ”speciellt” fall, utan det är resultatet som jag funderar på varje dag. Hur det har format mig som person. Jag tror inte att jag är starkare än innan eller något sådant.
Men jag vet också att jag skulle ta till våldsamma metoder för att få människor sluta mobba mig. Jag vet inte hur långt jag skulle kunna gå, och det är det som skrämmer mig varje dag.
Lyckligtvis håller rita och skriva mig i mitt fulla sinne. Det är det bästa jag vet och jag hade inte klarat mig utan det.