Jag blev mobbad under min skoltid. Inte sådär fruktansvärt illa så att jag blev misshandlad eller funderade på att ta livet av mig. Kanske hjälpte det till att jag hade ett så bra nät utanför skolan, förstås. Kanske att vi var flera som var lite utstötta och bildade nåt slags kompisgäng, förmodligen med det som gemensam utgångspunkt mer än något annat. Tyvärr var vi inte alltid så snälla mot varann i det gänget heller – på nåt sätt blir det väl gärna en kamp för att inte va mest mobbad ändå. Men även fast det kanske inte var den värsta sortens mobbing så sätter det sina spår. Jag vill gärna att människor ska va medvetna om det. Jag skäms fortfarande för min stora rumpa, fast t.ex. Jennifer Lopez hyllas för en rumpa större än min. Jag är livrädd att lukta illa. Jag blir blyg och tyst i sammanhang där minnen väcks och jag känner mig underlägsen. Och även om jag hade en lärare som var bra på många sätt så hade såklart mer kunnat göras. Pärmen som va till för att skriva av sig lite till exempel, där jag till och med blev använd som redskap för att mobba en annan klasskompis, borde ju försvunnit så fort något minsta lilla liknande mobbing dök upp, förstås.

En sak reagerar jag lite på när jag läser de olika berättelserna. Många säger ”jag blev mobbad för …” och så följer nån slags anledning som ändå har med den som blev mobbad att göra. Är det inte här vi har nästan mest att göra, vi runt omkring? Hjälpa den som blir mobbad att det har inte med dig att göra. Det är inte du som gör fel, oavsett om du ser annorlunda ut eller tycker annat än de flesta. Det beror inte på dig, det beror på den som mobbar. Det är han/hon som gör fel. Punkt slut.