Det var när jag började skolan som allt gick snett. Mitt första år, det som kallades ”Nollan”, blev starten till det som skulle förändra mitt liv. Det första året fick jag diverse öknamn och de andra eleverna roade sig med att spotta på mig på rasterna. De rev även sönder mina kläder vid några tillfällen.

Enligt lärarna var detta bara ”en fas” och barn vet inte bättre. Men konsekvenserna av att inget blev gjort var att mobbingen förföljde mig resten av min skolgång. Från 6:an till 9:an gick jag ner i depression efter depression, och det gick så lång att jag började fundera på att ta mitt liv. Tankarna gick ständigt i huvudet. ”När? Var? Hur?”.

Jag blev asocial under dessa åren och hade svårt att kommunicera. Mitt enda sätt att ta kontakt med mina föräldrar var att lämna små brev på köksbordet som de sedan fick läsa och lämna respons på.
En dag kom jag hem med gråten i halsen efter att några niondeklassare hade knuffat in mig i ett fönster och spottat mig i ansiktet, och kallat mig ”ful och äcklig” och hotat med att slå mig efter skolan. Hela min klass hade stått en trappa upp och skrattar och pekat. När detta kom fram till lärarna så var även detta bara en fas. ”För barn är ju bara så”, ”De vet inte bättre” och ”Du gjorde säkert något för att trigga igång det själv.”

När jag sedan började gymnasiet så försökte jag bryta mig ur mitt skal. Jag skaffade vänner och det gick bra i skolan. Men efter ett tag så tappade jag mig själv igen och en ytterligare depression smög sig på. Mina dåvarande bästa vänner sa att de skulle finnas där för mig, men tröttnade efter ett tag och vände mig ryggen. Jag började få sms och meddelanden på min blogg där det stod: ”Du borde ta livet av dig”, ”Ingen tycker om dig”, ”Du förtjänar inte att leva”. De spred rykten om att jag tog betalt för sex och jag fick dagligen höra att jag var värdelös. De vände hela klassen emot mig. Lärarna såg mellan fingrarna och gjorde nästan saken värre då jag inte fick den hjälp jag behövde i de olika kurserna när jag mådde som värst. Efter andra året på gymnasiet bestämde jag mig för att hoppa av.

Idag mår jag bättre. Jag håller på att fullfölja mina studier på en folkhögskola och jag har en underbar pojkvän som stöttar mig.
Dock kommer jag aldrig glömma den tiden. Den har ärrat mig. Jag är många gånger osäker och jag stressar upp mig lätt. Jag har ofta sömnsvårigheter för jag ligger och funderar och mår dåligt om nätterna. Men jag tar det ett steg i taget och jag hoppas att jag kommer bli den jag vill vara i framtiden.