Högstadiet upplevs av många som en jobbig tid, vilket är helt förståeligt då det är under dessa tre år eleverna går från barn till tonåringar och börjar till största del styras av hormoner. Under denna tid börjar även grupperingarna uppenbaras tydligt och detta gör livet ännu svårare om du inte passar in. Jag var en av de få som inte passade in och mina tre år under högstadiet blev ett levande helvete som skulle komma att sätta spår i mig som person och påverka mig än idag.

Under lektionstid var jag praktiskt taget osynlig, ingen ville vistas i min närhet och detta gjorde att jag fick göra allting själv, även om det var meningen att vi skulle göra ett grupparbete. I början påverkade detta mig otroligt negativt, dock så vande jag mig sakta men säkert i takt med att dagarna passerade. Rasterna, speciellt lunchen som varade minst en timme, var något jag skydde som pesten. De flesta elever finner rasterna som en välbehövlig paus från att slippa lyssna på lärarens pladder och för en stund befrias från sina obligatoriska uppgifter, men för mig var det en helt annan historia. Jag må ha varit osynlig under lektionstid men när rasterna väl kom blev jag synlig för alla elever på hela skolan, oavsett årskull och kön. Jag utsattes för mycket under mina år på högstadiet, men det finns en händelse som förändrade allt, en händelse som förändrade mig.

På skolan fanns en enkom korridor där personalen höll till och det var hit jag försökte fly varje rast för att få en stunds sinnesro, dock var det inte lätt att ta sig till denna korridor då jag var tvungen att passera ett enda stort uppehållsrum där alla andra elever höll till. Oftast försökte jag passera förbi helt obemärkt genom att göra min närvaro så osynlig som möjligt, något som väldigt sällan lyckades. Denna dag hade jag dock lyckats ta mig genom hela uppehållsrummet utan att dra åt mig en enda blick och jag var tacksam för detta för det betydde att jag kunde ta mig till korridoren utan att bli påhoppad.

När rasten började lida mot sitt slut var det dags för mig att ytterligare en gång försöka passera uppehållsrummet helt obemärkt, dock tog det stopp redan när jag öppnar dörren från personalkorridoren. På bänken, som står vid väggen mittemot dörren, sitter två killar och två tjejer som börjar hånle när de ser mig och jag vet i detta ögonblick att jag kommer attackeras antingen psykiskt eller fysiskt. Medan jag försöker stärka mig själv mentalt försöker jag även att smyga där ifrån, något som stoppas av att ena killen i gänget ställer sig upp och blockerar min flyktväg. Han börjar gå runt mig i en halvcirkel vilket leder till att jag vänder mig om så att mitt ansikte konstant är mot hans då jag inte vågar vända ryggen till, detta i sin tur leder till att jag sakta men säkert börja backa bakåt och går med ryggen rätt in i två stora gröna soptunnor som står längs med ena väggen. Gänget börjar då att skratta riktigt skadeglatt och jag önskar ingenting annat än att allt bara vore en hemsk dröm och att jag får vakna upp snart. Detta sker naturligtvis inte och medan de skrattar försöker jag ännu en gång att fly från alltihopa. Det är då det kommer, det som förändrar allt, det som förändrade mig.

”-Varför hoppar du bara inte ner i soporna där du hör hemma?!” säger en av tjejerna medan de andra skrattar. ”-Precis! Du är ändå så jävla värdelös så du förtjänar inte att leva!” fortsätter den andra tjejen. I och med att de orden lämnade hennes mun tappade jag allt mitt människovärde. Jag blir helt förlamad i hela kroppen och orkar inte ens försvara mig när killen som tidigare blockerat min flyktväg puttar in mig i soptunnorna så jag faller omkull. Den verbala och fysiska mobbningen den lilla gruppen av människor utsatte mig för i denna bisarra situation räckte inte, de var även tvungna att släcka min livsgnista helt och ta ifrån mig mitt värde som individ. När denna incident skedde hade jag varit mobbad i ett år, och min mobbning skulle fortsätta i ytterligare ett år innan jag blev fri och under denna tid gjorde de allt för att jag skulle känna mig misslyckad, felaktig och värdelös. Det tragiska är att de lyckades.

Min mobbning drev mig in i en djup depression som kantades av självmedicinering och självmordsförsök. I år är jag på bättringsvägen, men det tog mig över 10 år innan jag insåg att jag också har ett människovärde.