2003 gick jag ut högstadiet. Jag började lågstadiet 1993. Varje dag handlade om överlevnad. Det är 10 år långt världskrig jag minns, med blodiga slag varje dag med miljoner döda. Slagen var från skolan och klassen, de döda var samma person ( mig) om och om igen. Ingen livslust ingen glädje och ingen som kunde/ ville försvara mig. Först blev jag påhoppad för jag var mörkhyad, sedan för att jag var dålig på idrott men bra i mina kursämnen. jag kunde inte göra något åt min hy men jag kunde bli bättre på idrott och jobbade jättehårt för att bli bäst i klassen på det. resultatet blev att jag blev blåslagen och fick gå hem med trasiga kläder varje dag. Tjejerna i klassen spottade på mig bara jag gick förbi. Det var mitt liv: Under lektionerna var man hatad av hela klassen. På rasterna var man en Pinata utan värde. På nätterna kunde man inte sova för smärtan och man lärde sig snabbt att inte känna. jag har fortfarande ärren. Min självänsla var i praktiken borta tills i år när jag träffade min flickvän. jag är snart 27 år men jag minns dagarna då lärarna tittade på. Rektorn skyllde på mig för att jag blev slagen..en sorts psykologisk lek nästan lik den berömda ” why are you hitting yourself?” leken fast av en vuxen person, min rektor.
Jag höll ändå fast vid hoppet att om jag jobbade hårt så ska allt bli bra i framtiden. Det hoppet dog sista dagen av högstadiet. De bästa eleverna i varje klass skulle få stipendium. Jag hade bäst betyg på skolan och var säker på att jag skulle få den ( något iaf för mitt besvär eller?). Jag fick inte det stipendiet. Jag tappade lusten att leva..varför jobba hårt då livet är ett krig du förlorar varje dag?!

Jag fick senare reda på att komitten för stipendiet utgjordes av mina mobbares föräldrar, samt några lärare och min rektor. Jag hatade alla på min skola. Jag hatade deras föräldrar. Jag hatade mig själv för att vara naiv.

Jag slutade leva för mitt liv. hela gymnasiet gick jag igenom med självmordstankar fast än folk där var jättefina mot mig. Mit liv skulle slutat där om inte för alla dessa underbara människor i min gymnasieskola.

Idag känner jag fortfarande smärtan. Jag börjar inse att det krig som jag befann mig i då pågår fortfarande i mina tankar.
Varje dag känner jag ofantligt hat mot dessa ohyra till människor. Deras ursäkter är jag inte intresserade utav. Det enda rättvisa för mig är ifall de får lida lika mycket och lika länge som jag. Får jag chansen vet jag inte ifall jag kommer vara nådig: Varför ska jag vara bättre?

Det finns ingen ursäkt för det psykologiska förintelseläger jag fick gå igenom som barn.

I framtiden när mina barn går i skolan kommer jag vara stentuff mot lärare och rektorer. Minsta lilla snedsteg och jag kommer stämma dom så hårt att deras barnbarn kommer behöva advokater. Inget barn borde genomlida sådana kval. Åt helvete med all mobbare och föredetta mobbare. Ni förtjänar inte empati eller vänlighet. Jag kommer aldrig glömma och därför kan jag aldrig förlåta.