Jag gick på en jättestor skola med många hundra elever. Jag kom från landet in till stan och såg förstås annorlunda ut. Inte bara var jag liten och hade lång hästsvans ibland i fläta, jag hade hemsydda kläder också. Man kallade mig alla möjliga elaka namn, drog i mitt hår och retade mig för både kläder och dialekt. Man förstod inte ens att det var mobbning, det har jag förstått långt senare. Eftersom kamraterna var så elaka i omklädningsrummet, i gymnastiksalen, så innebar det, att jag inte gick på gymnastik under hela min skoltid. Detta tog de ifrån mig. På lektionerna vågade jag inte svara på frågor, för då visste jag att de skulle håna mig och bråka med mig så fort läraren tittade bort eller på rasterna. Om jag svarade rätt, blev jag hånad för att vara plugghäst,om jag svarade fel, blev jag hånad för att vara dum i huvudet. Jag hatade skolan och ville inte gå dit, men kunde inte förklara för varken föräldrar eller lärare-man talade ju inte ens med lärare på den tiden.
Jag fick inga kamrater, då jag heller aldrig fick eller kunde åka in till staden på kvällar och helger, och jag var ju inte med i någon kamratgrupp.
Om jag stickade något i slöjden tog de min slöjdväska och repade upp det jag gjort, de tog mina matteböcker och suddade och ritade över mina läxor, ja listan kan göras jättelång.
Jag bytte klass, jag gick om för jag var så mycket ”sjuk”, jag började jobba istället för att gå i gymnasiet. Men, sedan började jag gymnasiet igen och då kom jag till en underbar klass, det blev ett par bra skolår och mina betyg blev mycket bra. Det vände lite men fortfarande håller jag mig mest för mig själv och ju mer jag hör talas om mobbning, ju mer kommer detta över mig, det som ingen såg eller hörde eller talade om och som jag långt senare själv förstod var mobbning och kränkning av ett barn.
Det är sår som sitter djupt och jag kunde ha haft en skoltid som varit bra och rolig, istället var det bara en pina. Men jag fortsatte sedan att studera och utbildade mig, gifte mig, fick barn, lever ett mycket bra liv, fast ganska långt ifrån denna skola och plats. Jag har nära och kära vänner och mår bra, men skolminnena vill jag helst inte tänka på.