Den här flickan som kom till världen år 1995. Den här tjejen som har stora drömmar. Som blev mobbad i många år under sin uppväxt. Hon som är rolig och som gör sina vänner glad. Hon som är omtänksam, snygg, söt, fin, gulliga… jo men det är ju jag. Marwa Karim.

När jag var sex år gammal, kändes det som om ett tak bara rasa ner, och det taket var mitt liv. Varje dag i skolan gick det folk som reta mig. Och självklart var jag inte en sådan person som var så perfekt, som alla älska och inte gjorde någonting. Jag stod på mig och retade tillbaks. Jag kom ihåg en gång då jag var riktigt sur och ledsen, kändes som om jag bara vela dö, och jag tog en sten och väntade på att dom som mobbade mig varje dag i skolan, skulle komma fram och säga något. Well, dom gjorde det. Jag hade stenen i handen och grät hela tiden då jag sprang. Jag sa att håller dom inte tyst, ger dom sig inte, så kastar jag den. Men egentligen mena jag det inte.

Jag var mobbad på grund av oilka anledningar, dels för mitt utseende. Jo men visst jag hade stora ögonbryn, vilket jag inte har nu. Min näsa liknar min pappa, liksom ni har säkert något som liknar era föräldrar syskon. Vid den tidpunkten, just den stunden, kände jag mig så jäkla ful att jag inte vela leva längre. Jag kände mig hopplös. Mamma tvingade mig att ha på mig glasögon på grund av att jag hade dålig syn, och behövde dom i skolan, men jag vägra. Och det var på grund av att jag var rädd. Rädd för att bli retad och mobbad för att jag använder glasögon.

Åren gick, men vad gick snabbare än dagarna, minuterna, sekunderna, månaderna och veckorna? Jo rykten. Dom som mobbade mig spred så otroligt mycket rykten om mig. Och det första idioter gör när dom får höra rykten, är att tro på dom.

Jag minns den här dagen då jag skulle börja högstadiet. Vi hade tidigare gått på språkval på den skolan, så minns mycket väl hur det var för mig. Jag kunde knappt gå dit själv. Jag var rädd. Jag kunde knappt gå ner till matsalen. Jag var rädd. Jag kunde inte se folk i ögonen för då fick jag alltid ”men sluta glo”. Kan ni tänka er, tretton år gammal och rädd för livet, människor, att dö helt enkelt. Men jag dog några gånger. Jag dog inombords. Den här dagen då jag börja i skolan, fick jag sitta bredvid en kille som heter Johannes. Jag hade två st i min klass som jag brukade umgås med, vilket kändes skönt och utan dom idag skulle jag nog inte ha klarat mig lika mycket. Dessa två personer heter Johan och Josephine. Dom var min vän och vågade visa sig med mig på stan och skolan. Men det var något som alltid gick snett. Rykterna spreds som sagt på en sekund, och när folk fick höra att jag hade vänner, gjorde dom allt för att förstöra det. Hur då? Undrar ni säkert. Vissa utav dom, sa saker om mig som inte är sant till dessa två, dom sa att det är pinsamt att gå runt med mig.

Idag, just den här stunden, mår jag så fantastisk bra. Jag är så glad. För nu har jag fått fler vänner. Såna som gör mina dagar, Emine, Pablo. Det är just dom som förändrade mitt liv lite åt en bättre sida. Och hade det inte varit för min stora syster som egentligen som gjorde allt för att försöka få ett stop, så hade jag nog inte heller stått här idag. För man kan fixa allt det negativa till något positvit, men bara om man vill det själv.

Man lever bara en gång. Varför inte vara ung, galen, rolig, omtänksam, snygg, och göra saker som man mår bra av, än att trycka ner andra. Bara för att jag mår dåligt, ska det inte behöva gå åt någon skyldig, utan det finns människor runt om i världen som man kan prata med.

Lev idag, lev i morgon, lev nästa vecka. Lev ditt liv. Ta hand om dina nära och kära, och dig själv framför allt. Du ska vara omringad av folk som älskar dig och avgudar dig. Försöka se allt positivt. För ni eller VI alla är lika mycket värda.