Jag blir så ledsen när man hör om alla som blir utsatta i skolan. Att barn/ungdomar inte kan få till skolan utan att känna sig trygga och att personal har tappat den gnista som en gång gjorde att det valde läraryrket.

Jag blir mörkrädd och ledsen att höra så många historier om hur lärare, kuratorer, assistenter inte ha gjort sitt jobb! Det känns som de har glömt att det här barnet/ungdomen är en person, någon med känslor, någon med hopp och drömmar. Hur kan man låta bli att se på när en person får sitt hopp bort taget? Hur kan man som vuxen inte försöka att hjälpa någon som inte kan hjälpa sig själv?

Om du som lärare har tappat din ”gnista” för att hjälpa dina elever har du inte på skolan att göra. Studera om dig, men gå inte runt och titta upp i himlen för att slippa se det otäcka på jorden. För vad säger det om oss som människor om man inte vågar hjälpa? Vem är vi att döma någon? Varför döma någon, är du så bra som du själv framstår dig att vara?

Jag önskar att jag kunde få ge en mental kram till alla ni där ute som bågar berätta era historier på Aftonbladet. Ni är starka och ni är fantastiska. Jag vet att det är svårt att tro när man läser det, men så är det. Alla har ett val i livet och mobbare har valt en dålig och mörk väg, för hur kan någon som trycker ner någon annan en må bra själv?

Välj en annan väg med ditt val och gör det till ditt eget! Vet om att du som än läser detta är stark och kan göra det du vill med den väg du väljer. Det kan vara tufft och tyvärr finns det så mycket orättvissa, men jag hoppas att mina ord kan ge lite tröst.

Mitt hjärta går ut till er alla starka och vackra individer som på något sätt har blivit mobbade, jag vet hur det är och vet att det kan bli bättre.
Ha kvar ert hopp och känn lite kärlek genom datorn från mig!