Mobbningen började för mig redan på lekis med glåpord och utanförskap. Jag har alltid varit en mullig tjej och dessutom vad man kallar för ”plugghäst”. Jag gillade att lära mig saker och var duktig i skolan. När grundskolan började förvärrades allt, mina plågoandar från lekis började i samma klass och i parallellklassen och glåporden fortsatte att hagla. Jag hade inget självförtroende och inga kompisar. Jag hittade på ”låtsaskompisar” för att ha någon att leka med och lekte en del med en kille på gården som inte gick i skolan där. Ibland blev jag puttad och skrapade upp knäna och ibland så sade de att deras äldre syskon skulle komma och slå mig. Jag var ofta rädd när jag gick till och från skolan. Min mamma pratade med skolan, men de förnekade att mobbning existerade där, utan att ”barn måste få vara barn”. Efter halva 2:an bytte jag till en skola som låg 2 km bort. Problemen fortsatte även där för de barnen hade kompisar i min förra skola och samma visa fortsatte. Jag fick några nya vänner men glåporden haglade.
Kommer speciellt ihåg en gång; en tjej jag lekt mycket med hade fått höra ”hur kan du vara kompis med den tjockisen?” och sagt att om hon fortsatte vara min vän så skulle hon också bli utfryst. Så hon tog ett hopprep och slog mig med det. Det gjorde inte bara fysiskt ont utan också psykiskt. Jag mådde fruktansvärt dåligt och bara 9 år gammal uttryckte jag självmordstankar. Jag vägrade gå till skolan, min mamma höll mig hemma och detta ledde till turer med socialtjänst, jourhem, fosterfamilj och allt som hör detta till i 2 års tid. Jag slapp dock mobbningen under denna tid. Men sen flyttade jag tillbaka hem, och började i en ny skola i samma stad som jag lämnat 2 år tidigare. Och även här kände flera stycken barn från mina tidigare skolor och helvetet återupptogs. Jag fick några vänner men fick återigen utstå glåpord och utanförskap. Skolan samlade mig och mina plågoandar men inte hjälpte det, det var ju mina ord mot deras och så spelade de ångerfulla just då. Men så fort vi kom ut så blev allt värre, jag hade ju skvallrat. Samma sak som jag varit med om tidigare. Jag hann bara gå i denna skola i 1,5 år innan det var dags för högstadiet och återigen en ny skola, fortsatt mobbning. Jag levde mig in i en fantasivärld för att fly verkligheten. Även på denna skolan samlades det till ett möte med mig och mina 2 värsta plågoandar med föräldrar. Deras mammor kom, men inte min. Där satt jag själv, med 4 personer stirrande på mig och berättade att jag ljög. Jag kommer aldrig någonsin igen kunna känna mig så liten som då. Och lärarna och rektorn sa att jag kanske överdrev det hela. Visst: jag överdriver att jag ser mig i spegeln och hatar mig själv, att jag dag ut och dag in får höra att jag är tjock, ful, fet, fetto, rullar fram och att ingen någonsin kommer att vilja ha mig. Jag genomlevde detta också. Men kanonbetyg dessutom, hur jag orkade fattar jag inte. Dock hade jag en period där jag växelvis svalt mig och växelvis spydde upp allt jag åt i syfte att bli smal och accepterad.
Sen kom gymnasiet, jag hade bestämt mig, nu var det dags för MIG och mitt liv, jag skulle läsa något JAG ville och skulle äntligen bli kvitt allt annat. Så börjar en av de värsta plågoandarna i samma klass. Vad är oddsen? Dock lyckas jag komma in i ett gäng, träffa mannen i mitt liv och blir en starkare person av detta. Glåpord kom när jag träffade de som gjort mitt liv till ett helvete under min barndom, men på något sätt nådde de inte fram till mig på samma sätt längre. Jag var ledsen, men kunde skaka av mig det.
Idag är jag 29 år, sjuksköterska, mamma, fru och vän. Jag har inte sedan min barndom upplevt mobbning. Jag är idag en stark individ som vet vad jag vill och vem jag är. Idag skulle ingen kunna mobba mig, för jag hade aldrig accepterat det. Dock tror jag att denna styrka delvis kommer från helvetet jag upplevde som barn. Att ständigt gråta sig till sömns, vara rädd och känna sig ensam, det önskar jag inte min värsta fiende.
