Jag vet hur den totala ensamheten känns, jag upplevde den i skolan, dagligen i åratal. För att jag inte var som alla andra, för att jag hade egna åsikter och jag vågade stå för dessa. Hela mitt liv är ett helvete pga av detta. Nu snart 25 år efter jag gått ut nian kan jag lita på vissa människor igen.

Jag har kämpat mig igenom kraftig social fobi, ångest, panikångest, sömnstörningar och grava depressioner. För när en sanning upprepas för någon tillräckligt länge så blir det sanning och man tror på det man hör. Jag vågade inte berätta hemma, för jag var så ful, vidrig och oälskad att mina mobbare fått mig att tro att inte ens mina föräldrar ville veta av mig…

Jag hoppas ni är nöjda över att ha fått förstöra ett liv så som ni gjort, att så in i själ och hjärta knäcka en annan människa. Hoppas ni är stolta över det ni gjorde. Kom aldrig och be om förlåtelse, för jag har ingen att ge till er. Ni har inte förtjänat den helt enkelt.

Att inte våga stå upp för någon som blir utsatt är det mest fega en vuxen kan göra! Det är bara den mobbade som kan avgöra om den blir kränkt eller inte, det är aldrig upp till en åskådare. Minns att barnet som blir retat idag, kan ta livet av sig imorgon, pga av något just DU har sagt eller gjort. Eller ännu värre, för något du INTE har gjort. Som klivit in och stoppat en mobbare.

Alla barn är allas barn och varje vuxens ansvar, se till att vara den vuxne som går in och tar tag i problemen. Räck ut handen till den som ingen vän har. Du kan rädda ett liv, inte bara för stunden utan ett helt liv.