7 år. 7 hela år av ensamhet och utanförskap. Allt började i 3:an, jag kom ny till en skola och redan efter första dagen visste jag att om jag skulle komma ur detta levande så skulle jag behöva vara stark. Och jag hade helt rätt. Jag lyckades vara stark fram tills åk 9 innan ångesten, paniken och ensamheten tog över. Jag kan inte påstå att jag fick stå ut med fysiska övergrepp, utan i mitt fall handlade det mer om psykiska. Jag var den som alla visste fanns där någonstans i korridoren, matsalen eller klassrummet, men det var aldrig riktigt någon som såg mig. Och visst är jag också en av dem som fick höra av lärare och rektorer att jag ”valt” att vara ensam. Allt detta slutade med att jag förlorade hoppet om en framtid i socialt umgänge, jag tillät ensamheten att bli min bästavän och i slutet av mitt liv som ”mobboffer” så var det bara när jag var ensam som jag kände mig trygg. Trots detta började jag på gymnasiet och det är nog det bästa jag gjort i hela mitt liv. Helt plötsligt fanns jag, min telefon började ringa och titt som tätt kom det sms där det kunde stå ”Vart är du?” eller ”Vi saknar dig!”. Det tog lång tid innan jag föstod att jag inte var ensam och fortfarande idag har jag ibland svårt att förstå att jag faktiskt har vänner. Det gick ju så långt där för mig åk 9 att jag började acceptera att jag skulle vara ensam, om jag aldrig hade accepterat det hade det nog varit mycket enklare för mig idag att förstå att jag faktiskt inte är ensam. Så till ALLA som läser detta, vare sig ni lever i ett utanförskap nu eller har gjort tidigare: Acceptera ALDRIG att du ska vara ensam. Fortsätt tro, för det kommer en dag då allt vänder och då måste man vara förberedd!
Ps. Idag går jag andra året på gymnasiet, har bra betyg, har hittat min bästavän/soulmate + många fler fina vänner och jag kämpar varje dag med att komma över min tid som mobbad så gott som möjligt för att kunna leva ett sunt liv med massor av mål i framtiden. Styrka, kraft och kärlek till alla fina människor där ute!