Det många kanske inte tänker på är att dom personer som blir mobbade oftast måste hantera vanliga tonårsproblem utöver allt annat, tonårsproblem som i kontrast med det andra kan kännas lite löjliga men som kan påverka ens psyke minst lika mycket.

När jag var fjorton var jag dödskär i en oerhört söt tjej i skolan. Hon var dock populär, omtyckt av alla och i princip dyrkad av dom flesta killarna. Varför skulle hon då vilja ha mig? tänkte jag.
Såna här tankar har nästan alla tonåringar – osäkerheten som infinner sig hos en tretton/fjortonåring är välbekant, men dom som aldrig blivit mobbade förstår nog inte hur mycket värre dessa känslor blir när man betraktas som en tönt. Varför skulle någon – framförallt en av skolans populäraste tjejer – bry sig om ett spinkigt litet mobboffer? Allt hon hört om den personen är ”tönt”, ”konstig”, ”ful”…

Men likt alla dåraktiga tonåringar hoppades jag ändå. Jag sneglade konstant mot henne, hoppades att hon skulle märka mig. Alla känslor som kan förknippas med förälskelse snurrade inom mig. Någon gång möttes våra blickar, men hon tittade snabbt bort och verkade låtsas att hon inte märkte mig.

Jag hoppades ändå.

Men så kom det. Jag satt på en närapå fullsmockad buss på väg hem, när hon steg på. Hon såg sig desperat omkring efter platser, och jag upptäckte med ett pirr i magen att platsen bredvid mig var den enda lediga. Hon vinkade till några vänner, och gick rakt förbi mig. Jag tittade försiktigt bakåt, och upptäckte att hon stod bredvid vännernas sittplatser och stödde sig med händerna på sätena.
”Ska du inte sätta dig?” frågade en av hennes vänner.
”Det finns inga platser.”
”Jo då, där borta!” Jag upptäckte att dom pekade mot mig. ”Du kan ju sitta vid honom.”
Någon skrattade.

Hon skrattade också.

”Vem skulle vilja sitta bredvid honom?”