Helvetet för mig bröt ut när jag började högstadiet. Efter att ha haft det lite sisådär på mellanstadiet såg jag högstadiet som en riktigt bra nystart. Men av någon anleding var jag också riktigt riktigt nervös för att börja den nya skolan. Men jag hade mina två vänner i alla fall från min mellanstadieskola, som skulle börja i samma klass. En av dem åkte till och med på semester med min familj så jag trodde verkligen att jag hade dem, men jag hade så fel jag bara kunde. De såg att jag var nervös och utnyttjade det till fullo. Från dag 1 började de sprida ut rykten om mig i hela skolan. De fick alla att undvika prata med mig, jag försökte lära känna nytt folk men de ignorerade mig bara och jag förstod inte varför. De här tjejerna fick nästan hela skolan att tro på ryktena, frysa ut mig helt och sprida mer rykten. När jag kom tillbaka från gympalektionerna kunde mina kläder vara kastade någonstans. Jag var alltid ensam, ingen ville vara med mig. Många gånger klagade folk på mig men det värsta var utfrysheten. Jag fanns inte, jag behandlades som luft, om jag sade någonting låstades folk om att de inte hört. Ingen såg mig, och såg dem mig var det för att håna mig, skratta åt mig, skvätta ner mig med vatten från regnpölar eller kasta snöbollar på mig. De här två personerna var dock värst. De låstades vara min vän hela tiden, och sade saker som att: bry dig inte om dem, du har oss. Självklart trodde jag på dem men efter ett år fick jag reda på vilka svin de var. Det stannade inte i skolan, på fritiden fick jag mejl och sms om vilken hemsk människa jag var och när jag gick runt i byn ropade folk saker efter mig. Jag grät, blev deprimerad och ville inte gå inte gå i skolan alls. jag hade säkert minst 50 % frånvaro det första året på högstadiet, för det var ju tryggare att sitta hemma och göra skolarbete, och med en pensionerad lärare till mormor fick jag mycket hjälp. Ibland hämtade hon mig till och med i skolan och tog mig bort därifrån när jag eller mamma också för den delen ringde gråtandes och berättade vad mobbarna gjort under dagen. Men det värsta av allting var inte ryktena eller utfrysheten. Det värsta var att lärarna inte trodde på mig. Jag vet inte hur många gånger jag berättade om mobbningen, eller hur många gånger släktingar klagade på skolan. De förnekade att det förekom. Det trodde inte på mig. Ord som ”det där stämmer inte, du hittar bara på, jag har då inte sett någonting alltså förekommer det inte” sades hela tiden. De sade åt mig att varför pratar du inte med de andra, när jag sade att jag försökte men att de ignorerade mig trodde de inte på mig. Enligt lärarna var allting mitt fel. Jag fick skylla mig själv. Lärarna trodde på mobbarna!! ”du måste ju förstå att detta är väldigt jobbigt för dem också, det är synd om dem” kunde de säga oräkneliga gånger. jag vet inte hur många samtal jag hade med lärarna där de försökte kartlägga ifall ryktena mot förmodan kunde vara falska, de trodde helt på mobbarna att ryktena var sanna!! Jag gick i körsång på fritiden vilket blev en fristad. Flera personer där kunde vittna om samma sak på den skolan: den mobbade fick skylla sig själv och mobbare fick privilegier!! (som att hålla avslutningstal, vara kamratstödjare, vara med i elevrådsstyrelsen). Efter drygt ett års helvete när allting var som mörkast, och bara någon dag efter ett misslyckat suicidförsök, blev jag räddad av en ängel. En ny tjej började i parallellklassen och jag fick en uppenbarelse att jag bara måste prata med henne. En dag senare hade vi slöjd tillsammans så jag pratade med henne och hon var underbar. Hon såg mig som person och fick mig att må bättre. Vi började luncha tillsammans och ses på fritiden och tack vare henne lärde jag känna två andra tjejer i samma klass, så vi var 4 stycken som hängde ihop. När mobbarna såg detta blev de arga, och på ett sätt blev den tiden värre, för mobbarna blev värre då. jag fick be de andra tjejerna att eskortera mig till och från klassrummet annars blev jag slagen eller fick massa snöbollar och vatten på mig konstant. Samtidigt var det så härligt att ha vänner som försvarade mig så jag kunde ta mobbningen bättre, även om det var svårt. Fritiden blev underbar! Oräkneliga sleep-overs med popcorn och choklad med dessa underbara tjejer! Jag ville byta klass till deras direkt, men fick inte för skolledningen. De trodde inte att det skulle bli bättre av att byta klass, eftersom det var mig det var fel på och om det nu fanns mobbning skulle den fortsätta i den klassen. Men efter mycket bråk orkade dem tillslut inte, och jag fick efter ett halvår byta klass till tjejernas klass och det var underbart! Där vågade ingen längre göra mig något ont, för jag hade tre änglar omkring mig hela tiden. Även om jag gick själv vågade ingen längre röra mig. 1 ½ års helvete tog slut. betygsmässigt fick jag 2 orättvisa betyg av mina gamla mentorer jag hade kvar i 2 ämnen. De satte lågt betyg och till och med gav mig IG i ett ämne, på grund av allt kritiserande vi gjort mot dem. Men jag kom ur helvetet och in på den gymnasieutbildningen jag ville. Men minnena från skolan kommer aldrig försvinna, det var en lättnad att sluta där, jag får fortfarande ont i magen när jag ser skolan. folk som säger att man måste förlåta för att gå vidare det stämmer inte. Jag har absolut gått vidare med mitt liv och lever idag ett fantastiskt sådant. Men, jag kommer aldrig kunna förlåta de två tjejerna för vad de gjorde och inte heller lärarna. Jag hoppas att deras liv är ett helvete nu.