Jag är var en vetgirig och mycket stolt liten grabb en gång. Jag läste historietidningar och tittade på alla möjliga dokumentärer redan innan lågstadiet. Jag ville lära mig allt om allt och jag ville verkligen bli någonting stort. Sen började jag i skolan. Jag hade glasögon och underbett. Sneda tänder och ställde lite för många frågor till min lärare. Och om någon ska bli retad och ha stryk så var det ju då ganska självklart att det var mig man skulle ge sig på. Jag blev slagen och retad varje dag tills jag bytte skola tre år senare. Jag såg aldrig mig själv som ett offer. Jag såg det som att de ville bråka, och att jag hade rätt att försvara mig. Jag slog tillbaka, skrattade åt mina egna öknamn och gav dessa ”mobbare” egna. Jag smög inte med vad jag gjorde. Det var alltså jag som var mobbaren. Jag och mina föräldrar fick gå på möte med diverse skolpersonal och få skäll ganska ofta.
När mina föräldrar till slut flyttat mig till en annan skola hade man ju kunnat hoppas att jag skulle ta chansen att bli en normal unge så att jag slapp stryk. Jag kanske försökte, men jag kunde inte låta bli att vara mig själv, och blev straffad därefter. Jag hade svårt för att förstå vad skillnaden mellan att vara engagerad på lektionerna och att vara en ”besserwisser” var. De mindre utbildade lärarna kände att de var tvungna att sänka mig så att det inte såg ut som att jag visste bättre än de gjorde. När jag fick stryk av ett gäng andra elever som var tre år äldre än jag, och jag till slut svingade tillbaka så var allt mitt fel. Speciellt eftersom att dessa ungdomar grät inför lärarna medan jag känslolöst stod och argumenterade.
När jag insåg att makt, våld och falsk charm var så mycket viktigare än kunskap och intelligens när betygen skulle sättas tappade jag min världsbild i backen. Jag förlorade min motivation, min vetgirighet och min stolthet. Jag gick ur grundskolan med ganska halvkassa betyg.
På gymnasiet såg situationen väldigt liknande ut. Jag pratade lite för mycket på lektionen, visste lite för mycket, ställde frågor som lärarna inte hade svar på och argumenterade lite för bra för att de skulle känna sig trygga med att ta en diskussion, och därmed fick jag klara mig själv. Jag blev skrattad åt av såväl lärare som elever och mina tankar, föreställningar och frågor avfärdades med att jag inte visste vad jag pratade om. Jag var dessutom tydligen nationalsocialist och förtjänade att bli behandlad därefter. En del lärare vägrade prata med mig över huvud taget och såklart var även detta helt mitt fel.
Det blev förstås mycket svårare när jag i andra ring blev sjuk och tvingades vara hemma större delen av tiden. Jag visste inte vad det var för fel på mig, och jag visste inte när jag skulle kunna vara i skolan och när det skulle vara omöjligt. Att försöka kommunicera detta med skolpersonalen var efter tidigare ”incidenter” nästan omöjligt.
Situationen blev fullständigt ohållbar när jag fick dödshot och jag visste att droger och vapen fanns med i bilden. Jag visste inte vem i personalen jag skulle vända mig till. Den enda jag litade på var själv ganska annorlunda och många såg det som att han var mobbad av ledningen. När jag till slut berättade för någon som lovade att mitt namn inte skulle förmedlas fick jag senare höra av rektorn att de inte tänkte göra någonting åt saken.
Innan studenten var det flera lärare som vägrade ge mig möjlighet att lämna in uppgifter och fixa mina betyg. Jag blev lurad och ignorerad. Dessutom skulle jag lämna fler sjukintyg för min tidigare sjukdomstid trots att alla visste att man inte kan få ett sjukintyg om man inte är sjuk längre.
Jag tog studenten i våras och sitter nu varje dag och försöker få tag på personalen så att jag ska få en chans att tenta av kurser så att jag får gå på komvux. Dessutom är jag återbetalningsskyldig till CSN efter min sjukdom.
Om man som barn blir mobbad av både elever och lärare – vuxna människor – så är det väldigt lätt att man får för sig att det är man själv som gör fel. Jag hade tur att mina föräldrar fanns där och ”hade tid” med mina problem. Ett barn som lever med en sjuk/utbränd/missbrukande/dålig förälder i en sådan situation har verkligen ingenting. Även om det kan ha verkat som att jag klarat mig ganska bra har jag gett upp och velat försvinna många gånger. Jag har gråtit mig till sömns och har planerat närmast desperata åtgärder. När allt det man trott på visat sig falskt och alla man litat på sviker så ser man det verkligen som att man inte ska få leva. Det är ett under att inte fler barn tar livet av sig.
Alla skolor behöver inspekteras. så som det ser ut idag ”lönar” det sig inte att motverka mobbning. Man ignorerar den för att det inte ska synas att den förekommer. Man ser det som att alla barn ljuger och det är det många som gör. Fast åt andra hållet. Barn som ”smörar” får fina betyg medan de som talar sanning och kämpar för rättvisa blir straffade. Flera av mina rektorer har öppet försökt övertala eleverna om att skriva fina saker om skolan på skolinspektionens och kommunens temaundersökningar. Man ler snällt och plockar fram de smörigaste eleverna när någon kommer på besök, men en vanlig skoldag är får många ett rent helvete.
Barn knarkar, skadar sig och dör som en ren konsekvens av hur skolorna ser ut. Gör någonting!
