Min berättelse börjar när jag var 12 år gammal, året var 2002. Jag gick i sjätte klass och blev tillkallad för ett möte med många av skolans personal. Föräldrarna var med, och denna dag skulle förändra mitt liv helt hållet.

Min klassföreståndare tyckte att jag var dålig i skolan och skötte skoluppgifterna på fel sätt, och detta behövde åtgärdas med hjälp av ett möte för att få fram någon lösning. På den tiden förstod jag inte så mycket eftersom min värld var upp och ner hemma hos föräldrarna. Jag kan säga här och nu att läraren hade inget personligt samtal med mig innan det blev ett möte, och det fanns ingen kompensation utan det blev en förhastad slutsats. Efter flera minuters samtal föreslog läraren att jag skulle göra ett intelligenstest för att se om alla skruvar fanns på plats, för det väl det hon antog? Varför skulle hon tillkalla ett möte utan ens lägga tid att ha ett samtal med mig för att lösa problemet?

Efter testerna, visade sig att jag hade ett ”lågt IQ” dvs begåvningshandikappad. Begåvningshandikappad blev min identitet. Problemet är att testerna utgjordes på kort tid och det fanns ingen diagnos, utan vad som uppfattades av psykologen: ”Han har svårigheter”. Han skrev en journal där han personligen rekommendera mig till särskolan. En rekommendation behöver inte betyda att det är givet att sättas in i särskolan. Jag vet inte om psykologen tog hänsyn till att mina föräldrar var från Iran, och det var svårt för mig att samtala olika svenska ord som ett barn ska ”kunna”.

Testerna existerar inte idag, enbart en journal som ett bevis.
Jag fick gå kvar i min vanliga klass men fick betyg inom särskolan.
Jag mådde alltid dåligt när jag kom till skolan eftersom mitt liv hade inte någon betydelse. Jag kände mig dum, och det blev mer uppenbart när jag inte visste hur jag skulle bete mig. Som ung hade jag inte många kompisar, jag hade ingen social stimulans för att kunna hamna i den s.k ”normtavlan”.

Mitt liv präglades av att fly. Min flykt var att komma hem och sitta i mitt rum och spela tv-spel, och detta pågick under flera år. När jag började nionde klass bestämde jag mig för att försöka ordna mina betyg inför gymnasiet. Det var kämpigt eftersom att jag hade ingen motivation, jag gick ändå i särskolan.
Vissa personer i klassen mobbade mig, och det blev ännu värre när min nya klassföreståndare avslöjade för mina ”vänner” att jag gick i särskolan.

Det bästa jag kunde göra är att inte visa något ansiktsuttryck, utan låtsades som att jag inte hörde vad som sas framför mig. I slutet av nionde klass blev jag godkänd i nästan alla kärnämnen, även matematik som var mitt sämsta ämne (än idag). Jag sprang hem och var hur glad som helst, det fanns hopp tänkte jag. När jag kom hem ringde jag till skolan för skriva ut mig från särskolan eftersom jag fick betyg i vanlig skolform.

Allt försvann när personen sa att godkänd i matematik var felskrivet, utan det skulle vara ett betyg inom särskolan. Jag bad min far att ringa till skolan och be dom skriva ut mig, detta gick skolan inte med på.

Jag blev alltså tvungen att gå i särskolan trots att jag faktiskt kan läsa upp matematik i gymnasiet, i en ”normal” skolform. Skolavslutningen var nära, och det var dags att välja gymnasium. Jag träffade min SYO och sa till honom att jag kan gå i en ”vanlig” klass och läsa upp betygen för att sedan välja någon inriktning året därpå. Han gick inte med på det utan svarade: ”Du kommer gråta blod”

Jag hade en klump i halsen hela vägen hem eftersom jag förväntade mig att det skulle fungera, att någon i världen kunde se upp till mig, tro på mig, Icke.
Hemma släppte jag ut allt, jag gick ner på mina knän och grät, och tänkte ”Jag kommer aldrig klara det här, vill inte leva mer”

Det slutade med att jag fick gå i en ”vanlig” gymnasium om jag valde byggprogrammet i Viskastrandsgymnasiet. Jag tog erbjudandet. Mitt liv kändes som värdelöst, jag isolerade mig mer, och hade knappt socialt umgänge. Jag kanske tyckte synd om mig själv, jag vet inte…men det fanns inget att leva för. ”Jag kunde lika väl gå och hänga mig” tänkte jag.

Året var 2006, jag var 18 år.
Ingen lärare från gymnasiet tyckte det var konstigt att jag gick i särskolan, inte ens kuratorn som jag träffade för att få någon social kontakt inom vuxenvärlden. Han tyckte att jag skulle acceptera för den jag är, men jag kände något i mig att något stod rätt. Jag hade ingen diagnos, visste inte vem jag var utan hade namnet begåvningshandikappad inristat i pannan. Det växte någon form av frustration, och jag började bli arg väldigt fort när jag och mitt ex bråkade i telefon. Kuratorn blev ledigt under 2 månader och blev ersatt en annan. Det var någon jag blev så arg på mitt ex, att hon bad mig gå till kuratorn för att lasta av.

Jag träffade kuratorn, och jag minns att jag skakade väldigt mycket av frustration och ledsamhet. Tårarna rann och jag berättade min situation för henne, och hon lyssnade noga. Hela mitt liv har jag försökt att söka efter min identitet, Vem är jag? Vem är jag idag? Jag är fortfarande än idag i konstant konstruktion. Efter ett långt samtal bestämde hon sig för att försöka göra något. Vi ringde till Vuxenpsyk för att få hjälp därifrån. Samtalet pågick ungefär 10 minuter där kvinnan i luren sa att jag måste göra en ny psykologisk utredning eftersom den gamla var från 2002 då jag gick i sjätte klass.

Berättelse fortsätter men jag bestämmer mig för att avsluta här.
Det jag kan säga nu är att skolorna som är ansvariga för det här har inte tagit någon ställning. Vissa lärare finns kvar på skolan, och är omedvetna om mitt öde

Idag läser jag första året på Socialpsykiatrisk Vård-programmet i Högskolan Väst. Jag har inte fått någon skadestånd, utan har tagit CSN lån för att fixa mina betyg inom gymnasiet via folkhögskolor.

Skolor har ett ansvar för varje elev, och när inte skolan tar ställning känner man sig övergiven. Jag känner mig övergiven/bortglömd idag, och jag vet inte hur jag ska bli hörd eftersom min berättelse är väldigt allvarlig, och det finns säkert människor som har gått igenom samma sak