Jag växte upp i en småstad i Norrland. Min mamma var lärare, och jag var väl stort sett den enda som brydde mig om att lära mig. Jag läste när jag var fyra, jag hade ett avancerat språkbruk från en ung ålder, och det är inte direkt något som förlåts av barn. Man får inte vara smartare än andra, och det värsta brottet är att vara ”inte helt” som alla andra.

I lågstadiet var det mest småretande, och jag hade ett par kompisar, så det blev inte för illa. Min lärare sade åt mig att jag måste skärpa mig, för det var ju för att jag spelade märkvärdig som de mobbade mig.

I mellanstadiet blev det värre. Slag, sparkar, jag bröt svanskotan när en av mobbarna kom upp bakom mig och knäade mig. Jag vågade inte prata om hur illa det var, jag vågade inte ta ett möte med hela klassen, eftersom jag var rädd för att höra att det var mitt eget fel. Jag var utanför, men jag hade åtminstone ett par kompisar, och egentligen har jag aldrig haft så stort behov av för många. Jag var fortfarande extremt lillgammal, och satt konstant med näsan i en bok.

I högstadiet började Han i min klass. Vi var från flera olika skolor, och överlag var min klass bra, men inte Han. Han var ett Queenbee. Han hade sitt lilla hov av beundrare, och han förstörde mitt liv. Elaka pikar om min vikt, om hur äckligt det var att jag dansat ballet (”såg väl ut som en elefant”), och det fortsatte på det sättet. Sexuella anspelningar från andra (”Du med brunhåret, har du smakat kul?”), och inte ens i biblioteket fick jag vara fred. Okay, de äldre killarna slutade efter den gången de följde mig in i biblioteket och jag attackerade.

Han fortsatte. Det kulminerade i det största sveket från vuxenvärlden. Han sparkade mig på svanskotan, och jag gick till min mamma (som var lärare på samma skola). Hon blev fly förbannad och gick till rektorn. Rektorn ansåg att mamma nog skulle ta en promenad och passade på att samla ihop ett möte med Honom, hans pappa, skolans elevvärd, mig och (tack alla gudar) min bästa kompis. Jag hade skrikit ”jävla bögjävel” efter honom i min smärta, vilket jag ångrar, men trots att jag var den som var mobbad var det jag som verkade vara i en rättegång.

Där var den där förbannade mannen som pekar i ansiktet på mig och hävdar att det är mitt fel, att hans lilla älskling aldrig skulle ha gjort något fel, och där har vi den där förbannade rektorn som sitter som ett mähä och mumlar om att ”jo, ja, du skulle ju inte sagt det där…”. Jag fick frågan om jag visste vad ”bög” betydde, och ifall man verkligen kunde vara det i vår ålder. Det visste jag definitivt – och sade det -, och påpekade att om man var det så var man det i vår ålder också.

Mötet slutade med att vi fick skaka hand och lova att ingen av oss skulle röra den andra. Återigen blev jag offer för att jag hade ett avancerat språkbruk, för när jag efter mötet pratade med rektorn med min mamma och förklarade hur sviken jag kände mig så hävdade rektorn att det var klart att det inte var mina ord (”det där har nog varit i säck innan det var i påse”).

Dagen efter knuffade Han sin bästa kompis in i mig så att jag flög in ett skåp. Efter lunch knuffade hans bästa kompis in Honom i mig, men då såg jag rött. Jag har inget minne av vad som hände mellan att jag såg honom kommandes mot mig, och att han hänger i en lärares grepp ett par meter ifrån mig. Han svor och kallade mig galen, så enligt vad jag har hört efteråt sparkade jag och slog efter honom.

Då reagerade skolan äntligen. Det blev två eller tre möten med kurator, men sedan tyckte de att jag inte behövde något mer. Nej, de hade ju inte hört om alla gånger jag försökt bryta armen för att inte behöva gå till skolan, för det visste ingen vid det laget.

Faktum är att ingen visste fram tills närmare tio år senare hur otroligt dåligt jag mådde. Som värst hade jag fantasier om att ta en kniv och sticka den i mig, att skära och slita för att allt det onda skulle rinna ut.

Det enda sättet att ta sig ur det nattsvarta kärret av depression och ångest är professionell hjälp. Jag har fortfarande ont i svanskotan efter misshandeln.