Det började med att mina föräldrar flyttade till en annan stad och jag skulle börja i 6:e klass i en ny skola. Jag blev mobbad från första dagen. Jag var liten till växten o hade glasögon så jag blev väl ett tacksamt offer. Trakasserierna var inte så mycket av det fysiska slaget utan mer psykiskt.Det hela gick ut på att få andra att skratta åt mig. Jag blev retad för att jag pratade med en annan dialekt, hade glasögon, mitt efternamn,luktade illa m.m.
Ingen ville ha med mig när vi skulle ha grupparbete eller välja lag i gymnastiken. Kanske var det värst i korridoren när det var rast. Det vanligaste var att jag skulle förnedras genom att tryckas ner i en papperskorg så att jag inte kunde ta mig loss själv, dom försökte hänga upp mig med mitt byxbälte i en klädkrok,dra av mig byxorna.Man förlöjligade min dialekt genom att försöka prata som jag. En tjej spottade mig i ansiktet under en rast utan anledning. Jag började låsa in mig på toaletten när det var rast. Men jag var tvungen att ha koll på när alla gick in i klassrummet. Jag var rädd för att komma för sent eller för tidigt (mobbad). Utöver detta så hade jag det jobbigt hemma också. Min pappa var alkoholist,en periodare. När han var full gapade o skrek han och höll oss vakna på nätterna. När han var nykter sa han inte mycket. Mest var det då att vi skulle hålla käften o gå in på rummet. När han var full, var vi dumma i huvudet o skulle aldrig bli någonting.Det finns mycket mer jag kan skriva om detta, men det får räcka så. Kanske någon undrar hur jag klarade detta. Det gjorde jag inte. Jag kände ingen som jag tyckte att jag kunde anförtro mig åt. Jag vågade inte säga något om mobbingen till mamma. Jag var rädd att det skulle bli värre i skolan då. Det här hände på 60-talet när man inte pratade så mycket om mobbing. Efter min skoltid har jag haft mycket problem med mig själv. Depressioner, ångest, svårt att vistas i grupper, ha ett förhållande och därmed inga barn. Jag har ätit mycket antidepressiv medicin i många år för att försöka orka vidare. Jag tänker mycket på hur jag hade det då på den tiden. Och jag känner bitterhet och ibland hat. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta. Jag tror inte att mobbing kommer att försvinna. Vi har ett slags flockbeteende med rangordning där den svage kan bli utstött.