Inte bra skrivet. Men hoppas ni förstår

Allt började i åk 6 när jag började umgås med skolans mest mobbade kille! Han var så rolig att vara med och han verkade alltid glad, trots att han var den mest mobbade killen i skolan.
Jag hade varit en mobbare själv och jag kommer aldrig förlåta mig själv för vad jag gjorde mot de andra.
Jag förändrades pga att min kusin som också var mobbad försökte ta sitt liv men som tur va misslyckades.
Iallafall, jag började prata med killen. Vi kallar honom Dan. Alla kollade snett mot mig när jag mobbaren började prata med honom. Jag trodde att om jag pratade med honom skulle alla minska mobbningen. Men jag hade fel!
Alla gick på mig med! Alla började kasta glåpord och kalla mig fet! Berättade för mamma och pappa och de ringde och försökte prata med skolan men inget fungerade. Mobbningen blev värre och värre.
I matsalen kom oftast de andra fram och sa till mig att jag skulle sluta äta för jag var fet. Det fick tillslut mig att få ätstörning. Jag slutade äta och gick ner från 65-48 kg. Jag var så smal att jag inte fick spela fotboll längre för jag inte klarade av det.
Jag åkte in som 15 åring på sjukhus och blev där i över ett år. Jag hade ingen kontakt med mina skolkamrater, Och inte Dan. Efter ca 6 månader på sjukhuset kommer en dag Dans föräldrar in. Glömmer aldrig deras ansikten. De hemsöker mig än idag.
De hade ett brev i sin hand. Det var från Dan. Han hade tagit sitt liv, och i brevet hade han skrivit hur han mådde bättre av att han var med mig. Men under min sjukhustid hade han inte orkat och hängt sig i sitt garage.
Mådde skit och jag förlorade livslusten. Jag insåg då att mitt liv hade varit roligare med Dan även fast jag var mobbad än vad det var att vara mobbare. Jag blev kvar på sjukhuset i ett hälvår till innan jag var frisk nog att komma hem!
När jag km tillbaka till skolan försökte alla bli min kompis och bad om förlåtelse. Dock märkte man att allt var påhittat och jag kunde aldrig mer förlåta dom.
Jag hade turen med att pappa fick ett nytt jobb i en ny stad. Och där har jag alltid trivts.
Men minnet av Dan kommer jag aldrig förlora. Jag saknar honom än idag, 10 år senare..
Jag skäms över att jag var en mobbare, fick se den hårda vägen hur en mobbad mår.