När jag var 13 år fick jag mitt första anfall och diagnostiserades några dagar senare med epilepsi. Jag hade aldrig varit populär och var redan mobbad för mitt utseende. Nu hade dem en till sak att mobba mig för. Jag blev knuffad, mulad på vintern och ibland sparkad på. Det som gjorde mest ont var dock skratten och glåporden. Hur man kände sig så hjälplös och liten. Gjorde ingen vidare skillnad när man sa till lärarna och rektorn, killarna fick be om ursäkt framför dem men så fort man kom ur klassrummet så fortsatte mobbningen. Ett minne som aldrig försvinner är när jag skulle redovisa och mina händer började skaka (en biverkning av mina mediciner för epilepsin), mobbarna fick med dem andra och jag blev utskrattad av nästan hela klassen. Det gick så långt att jag hade självmordstankar och började gå på antidepressiva p.g.a. depressionen jag hamnade i. Det slutade med besök på BUP en gång i veckan i ett år.