Jag har alltid varit mobbad/utstött, så länge som jag kan minnas. Det började i låg/mellanstadiet, där klasskompisar frös ute mig. Precis som många andra, så valdes man sist i gymnastiken, folk pratade illa om en bakom ryggen, knuffades…kort sagt så kände man sig inte särskilt välkommen, någonstans. Under denna perioden var jag tyvärr också ganska rund, och det var folk aldrig sena att påpeka. ..

När jag sedan skulle börja i högstadiet så fick jag en bra start, till synes…folk i min klass tyckte om mig, jag hade många vänner, alla rykten från innan var borta…jag började få självförtroende och hopp igen.

Detta skulle snart raseras dock när några gamla s.k. vänner från min gamla skola tog bilder…bilder som snabbt spreds vidare… och lika snabbt som bilderna spreds, lika snabbt spreds ryktena. Och vips så var man hatad och utfryst ännu en gång. Ensam, ledsen och deprimerad.

Jag glömmer aldrig alla de ord som jag fick höra. Alla rykten som folk hittade på för att de ville vara ”populära”. Det de inte visste var att jag fortfarande lider otroligt hårt av detta än idag, och jag är 23 nu… jag tror direkt att någon pratar om mig när jag hör viskningar. Jag har tränat, tränat och tränat men har fortfarande sjuka komplex över hur jag ser ut.

Det värsta är att det fortgick även på gymnasiet, fast vid sidan av.. Jag vågade, och jag vågar fortfarande inte gå på stan om ajg ser någon från högstadiet eller så, jag är livrädd att de ska säga något elakt. Jag kan känna att jag är så skör att såfort jag hör minsta negativa ord så knäcks jag mitt itu.

Om de visste hur ont det gör, det gick inte en enda dag utan att ajg funderade på att ta mitt liv under perioden när jag var 14 år tills jag fyllde 18-19…De orden kommer aldrig att försvinna. De kommer förevigt att sitta fastetsade i mitt huvud.

Att behöva gå runt och ständigt vara rädd för vad folk ska säga, att vara rädd att inte ens kunna gå på toa utan att någon ska öppna dörren för att jävlas…ren förföljelse var det.

Jag hoppas att alla mobbare tar sig en funderare när de läser detta, INGEN förtjänar att bli utfryst och behandlad på detta vis…Det har förstört hela mitt liv, och det är inte förrän nu, efter 4 års psykolog-prat, jag börjat bearbeta detta på ett bra sätt…

Ledsen och sårad, som aldrig förstod vad jag gjorde fel.