Jag jobbar i en butik och förra veckan kom den elakaste mobbade in genom dörren. Jag flippade ut. Fick svårt att andas, började kall svettas, blev yr och minnen från flera år tillbaka gick som en film genom huvudet. Jag var rädd att han och hans kompisar var där för att slå ned mig, precis som så många gånger förr. Jag var rädd för att de skulle börja skrika till alla kunder hur äcklig jag är, att jag är fet, ful och att det är okej att slå mig, för jag förtjänar det. Jag var rädd för att de skulle göra det för så gjorde de varje dag i från att jag var 11 år tills jag bytte skola i gymnasiet. Jag sprang iväg från kassan in i personalrummet, låste dörren, började gunga fram och tillbaka och hyperventilera.

Mobbning må ha slutat när jag flyttade för flera år sedan men kroppen glömmer aldrig bort rädslan. Man glömmer inte bort hur det känns att bli spottad på, hur någon drar ned ens byxor inför skolan, hur man blev slagen varje rast och t.o.m. knytnävsslag inför lärare som låssas att de inget ser. Elaka ord skrivna i skolbänken, stryptag och att bli upptryckt mot väggen.
Jag vet att jag är trygg nu, jag skulle kunna slå tillbaka men när jag ser mobbarna blir jag 11 år igen, uppkrupen mot hörnet redo för nästa spark.