Allt började 1998 när jag skulle börja årskurs 3.
Jag var alltid väldigt aktiv under min uppväxt men denna sommaren var jag inte lika aktiv men åt som vanligt vilket ledde till att jag gick upp väldigt mycket i vikt; vilket ledde till att jag blev mobbad; mest verbalt men även fysiskt. Detta pågick 3-4 månader innan jag fick nog, trots att jag sagt till lärarna X antal gånger att jag knappt ville gå till skolan så hände ingenting, vilket ledde till att jag insåg att bara jag kunde få de att sluta. Mitt svar på mobbningen va helt enkelt att använda händerna och börja slå tillbaka; vilket jag fort upptäckte att jag var väldigt bra på.
Att slåss gjorde att jag, tyvärr, mådde bättre för stunden: det va mitt sätt att hämnas.

Problemet som uppstod när jag började slå tillbaka var att lärarna till slut reagerade och började beskylla mig för mobbning vilket resulterade i massa samtala med rektor och även hem till morsan. Dem tvingade mig att träffa en kurator varje vecka för att min aggression enligt lärarna berodde på ”problem hemma”, det gick t.o.m så långt att de påstod att min morsa slog mig.

Att de vände allt mot mig samtidigt som mina tidigare mobbare slapp undan utan minsta reprimand gjorde mig bara mer frustrerad och irriterad vilket tyvärr ledde till att jag började ta ut min aggression genom att slå ner andra elever samt att verbalt attackera lärarna.

Detta ledde till en ond spiral att så fort någonting hände, oavsett vad, så fick jag skulden även om jag inte varit nära situationen; vilket i sin tur byggde på min aggression.
Det gick så långt att jag jagade min rektor över skolgården med en stock jag hittat i skogen samtidigt som jag skrek att jag skulle döda honom, när han anklagade mig för en stöld som skett. Andra minnen jag tvingas leva med är att jag fått en kille att flytta 50+ mil för att han inte orkade mer, just då tänkte jag inte på det men idag mår jag dåligt av tanken av att det var pga mig.

Skolorna måste lära sig att ta tag i det i ett tidigt skede och att ta det på allvar. Min lösning blev att börja slåss; jag hoppas att andra slipper göra samma sak.
Min vändning blev i årskurs 6 när jag och några till ”problembarn” fick träffa en polis samt en fältarbetare varje fredag och prata om veckan som varit och hade man inte skött sig fick man en riktigt avhyvling; vilket gjorde intryck på mig iaf. Under sommaren fick vi åka iväg och lära oss dyka tillsammans med den nu nedlagda Västkustfamiljen där vi fick träffa och lära känna tidigare tungt kriminella; och höra hur deras liv varit. Efter den sommaren insåg jag att det inte var det livet jag vill ha.

Idag lever jag lyckligt med min flickvän, som vet om allt som hänt och inte accepterat minsta snedsteg eller aggressionsutbrott.