Det jag aldrig har förstått är vad som egentligen hände. I förskoleklassen blev jag lite retad första dagen, när vi berättade när vi fyllde år. Alla var 6, jag var 5.

Men från första klass till tredje eller fjärde, så var jag populär. Alla tjejerna ville leka med mig efter skolan. Jag hade bästis. Pojkvän efter pojkvän. Jag var populär. Jag var längst i klassen lång tid (relevant för senare). Vi var den största klassen i historien på den skolan. Och vi hade bra gemenskap, tycker jag.

Men så en dag, jag minns det åh så väl. Vi stod i matkön. En tjej, som för övrigt hade ögonbryn som var 1½ cm långa, sade till mig: ”Visste du att du har ett ögonbryn?”. Jag blev röd om kinderna och skämdes. ”Hallå, kom och kolla! Hon har ett ögonbryn!”. Fler och fler påpekade det. Skrattade. Jag fick ont i magen, men då visste jag inte vad mobbning var.

Senare började alla att växa om mig. Jag slutade växa på längden och blev lite mulligare, ”kvinnliga kurvor” som min mamma så snällt försökte bevisa mig om. Då skrattade folk åt mig. ”Kommer du ihåg när du var längst i klassen? Haha, nu är du kortast!”.

Det blev bättre i slutet av 6:an, startade en klubb med ett par tjejkompisar. Vi hade roligt tillsammans.

Vi skulle börja 7:an, och vi fick göra en önskelista om vem vi ville gå i samma klass med. Vi i klubben blev eniga om att vi skulle välja varandra. Det gjorde vi. Och vi kom i samma klass. Men en dag, när jag var sjuk, så hade den tjejen (som började påpeka mina ögonbryn) blivit ledsen, för att hon inte fått någon alls som hon hade väljt. Min dåvarande bästis blir frågad om det är okej att hon och jag byter klass med tjejen, varpå min bästis säger ”Jag bryr mig inte, bara jag får vara med M”. Jaså, så ni ska inte fråga mig? Jag har inget att säga om detta eller? Vi blev tvungna att byta. Men det var ändå okej, fick gå tillsammans med min bästis och kunde ju träffa mina andra kompisar på rasterna.

Vi började 7:an. En kille i min klass, utan att jag hade gjort honom något, började mobba mig, extremt. Slogs, kallade mig för hora, skrattade åt att jag var så kort (nu var jag kortast på hela skolan). Han slutade ett tag när hans kompis blev min pojkvän. Av respekt, antar jag. Då började jag ge igen. Jag kunde sparka honom när han sa något om min längd. Han blev rädd för mig. Tills min pojkvän gjorde slut med mig. Då blev jag inte lika kaxig längre, och killen började mobba mig, grövre än förr. Jag började skära mig själv, något som min lärare reagerade på och ringde till min mamma om.

Jag skolkade från gymnastiken, hade alltid en ursäkt om varför jag inte kunde vara med. Fick ofta gå på promenader. Skolkade från skolan väldigt mycket i 8:an. Det gav sina spår på mina betyg. Jag grät till min älskade mor om att jag inte ville till skolan. Att jag var mobbad. Min mamma, åh, min älskade mamma, kallade till möte med mina lärare. Vet ni vad de sade? ”Han gör det bara för att han är kär i dig!”.

Ja, för jag slår folk jag är kär i. Jag kallar dem för mansgris, hora, äckelunge. Självklart. Det ger väl mening?

Min mamma krävde att jag fick byta klass, eller så ville hon hålla mig hemma och inte låta mig gå till skolan.

Först då reagerade de. Jag fick byta klass till 9:an, komma tillbaka i den klassen jag ursprungligen skulle gå i. Mobbningen fortsatte, men hade trappat ner en smula.

Min nya bästis och jag valde samma gymnasier, samma linjer. Men eftersom mina betyg var så dåliga så kom jag inte in på samma skola som henne. Vi tappade kontakten. Jag var utfryst i min klass. Skolkade mycket, och var faktiskt sjuk en längre period.

Jag fick ett samtal från en man en dag, som sa att det var en ledig plats i min bästis skola (inte klass). Jag tackade ja direkt, utan att riktigt tänka mig för. Jag ville så gärna få tillbaka kontakten med henne. Men hon hade fått nya vänner, som inte verkade tycka om mig. Varför? Jag vet inte. Men jag blev utfryst där också. Satt ensam längst ner i klassrummet och längtade hem. Skolkade mycket igen.

Jag blev erbjuden att gå tillbaka till min gamla skola och klass, och tackade ja. Jag blev fortfarande utfryst då och då. Och det har satt sina spår.

Nu har jag flyttat till ett annat land, och bor med min man. Jag har problem med att lita på människor. Har extremt dåligt självförtroende. Jag övertänker det mesta. Tänker allt för mycket på vad folk tänker om mig. Jag håller mig mest för mig själv, men jag vill egentligen inte vara själv.

Detta är min historia. Och jag är min mor evigt tacksam att hon reagerade som hon gjorde.
M.