Jag var ett mycket glatt barn som kom överens väl med alla i min omgivning, inte var blyg utan kunde gå fram och leka med andra barn jag aldrig träffat förr. Det var helt naturligt för mig och ett resultat av att bli född i en familj där jag hade underbara föräldrar som var mån om att även ge oss barn en sund värdegrund. Så jag har så länge jag kan minnas varit begåvad med väldigt stor empati och nyfikenhet på livet och världen. Sedan började jag skolan och allt skulle förändras.
Skolan började bra. Jag hade lätt för mina studier och jag kom bra överens med de som skulle bli mina klasskamrater för lång tid framöver. Men en dag så började jag märka att en av mina klasskamrater blev mer och mer utsatt. Han fick inte vara med när andra lekte. Han blev sist vald på idrotten. Detta eskalerade fort till att glåpord började flyga och sedan började den fysiska misshandeln med knuffar och slag.
Det mesta skedde under den tid när vuxna inte ser. Barn är bra ögontjänare. Det var ett fåtal personer som var uppviglare till detta och resten blev då medlöpare. Jag kunde dock inte acceptera detta. Det gjorde ont i mig att se honom ensam och jag förstod inte varför klasskompisar som var så ”snälla” individuellt kunde förvandlas till monster bara för att det där fåtalet personer styrde och ställde. Jag var för liten för att förstå hierarkier då. Men jag hade min empati. Det var naturligt för mig och jag kunde inte heller förstå hur de kunde behandla en annan människa på det sättet utan att känna att det var fel.
Jag började istället leka med den utsatte pojken för att han inte skulle vara ensam. Glåporden avtog då de inte flög då jag var i närheten och han fick något mått av acceptans av många andra. Men en dag ganska snart efter detta så kommer jag till skolan och uppviglarna står på varsin sida om pojken som ligger i fosterställning på marken och sparkar på honom med en liten skara klasskamrater i en ring runt. Vi var 7 år gamla. Jag går genast emellan, kommer ihåg att jag knuffade bort dem och säger åt dem att sluta vara dum med honom. De slutade sparka honom men den dagen skulle förändra mitt liv.
Nu började dessa uppviglare rikta in sig även på mig. Jag var plötsligt inte välkommen överallt när det skulle lekas. Jag började få glåpord kastade efter mig och det började kastas saker på mig. Jag hamnade sedan i trubbel då och då med några av uppviglarna som kunde lägga sig i bakhåll för mig för att lägga krokben, knuffa omkull mig eller kasta saker på mig. Så det blev ibland slagsmål som rastvakter fick bryta upp. Mina föräldrar visste inget till en början men de började sedan se att jag började förändras i och med att detta eskalerade. En av de värsta uppviglarna bodde på samma gata som vi gjorde då och när mina föräldrar kom på honom med att stjäla och förstöra leksaker på vår gård så började de ana att allt inte stod rätt till och började förhöra mig. Jag berättade då allt. Mina föräldrar reagerade starkt. De krävde genast möte med ansvarig lärare på skolan och försökte påtala problemen. De blev inte tagna på allvar. Eftersom problemen eskalerade och började följa mig på vägen hem från skolan och antalet incidenter som lärare fick bryta upp på skolan eskalerade så var skolan tvungen att erkänna att det fanns problem. Det kallades då till föräldramöten för att försöka få bukt med problemen men dessa stötte genast på patrull.
Föräldrarna till uppviglarna, bland annat huvudmobbaren som av en händelse var den pojke som bodde på samma gata som mig, vägrade kännas vid att deras barn kunde göra något sådant och tog det som en förolämpning att lärare ens kunde hitta på något sådant. De var alltså riktiga ögontjänare dessa barn som inte visade denna sida av sig själva för sina föräldrar eller så visste föräldrarna men vägrade erkänna problemen. Det hela komplicerades av att huvudmobbarens mamma själv var lärare på skolan och hans pappa var rektor på den mellan och högstadieskola i samma område som vi skulle gå på efter vi var klara med lågstadiet. Så istället hävdade de att de barn som påstods vara utsatta måste ha hittat på alltihop eller själva var problemet.
Efter ett antal föräldramöten som detta som inte ledde någon vart där huvudmobbaren bara flinade då han själv var smart nog att inse att han kom undan med vad som helst, även förstöra leksaker på vår gård och stjäla saker från oss där han blir ertappad på bar gärning men hans föräldrar då anklagar mina för att ljuga för ”inte kan deras barn göra något sådant!” Så fann mina föräldrar ingen annan utväg än att ta beslutet att flytta för att rädda mig undan situationen. Så i klass 3 så flyttade vår familj till en annan del av staden där jag började i en ny skola i klass 4.
Kvar blev den pojke som var utsatt från början där jag gick emellan. Jag var hans enda vän vid detta tillfälle och jag mins att han grät när jag flyttade. Några år efter detta orkar han inte längre utan tar livet av sig. Så han lever inte idag. Jag känner än idag en skuld för att han är borta trots att det är så länge sedan och trots att jag inte är den som plågat honom till döds.
Här kunde min historia ha slutat men det skulle visa sig att det bara var början. På den nya skolan börjar det bra. Jag kunde åter igen vara mig själv och bli accepterad för den jag var utan att behöva gå till skolan rädd för bakhåll på vägen eller att bli utsatt på raster och lektioner. Tyvärr skulle det visa sig att vi inte flyttat nog långt bort. Huvudmobbaren från förra skolan, ja ni vet han med lärare och rektor föräldrarna? Det skulle visa sig att deras familj är vänner med en lärarfamilj på den nya ort jag nu bor på andra sidan staden. Barnet till denna familj går i min nya klass. Han har själv karvat ut en plats åt sig själv i hierarkin på den nya skolan där han själv har ett par personer han utsätter för tråkigheter men jag var inte en av dem. Han får då höra av huvudmobbaren under någon träff mellan dessa familjer att jag kommer från hans skola och det sker någon form av utväxling där. För genast där efter så börjar denne nye uppviglare att försöka bilda en ny mobb mot mig. Det går inget vidare för honom från början och jag själv förstår inte vad som hänt. Tills en dag när han får skjuts till skolan av den andra familjens föräldrar. Och i bakrutan flinar ett välbekant ansikte mot mig på skolgården. Huvudmobbaren från mitt gamla bostadsområde.
Till skillnad från gamla skolan har vi en stark lärare i mellanstadiet som försöker ta i med hårdhandskarna. Men han kan inte vara överallt på en gång. I början hittade jag ofta en av killarna den nya huvudmobbaren utsatt sedan före jag flyttade dit, gråtande bakom ett elskåp på skolan de raster han lyckats smita undan. En av tjejerna han och några kvinnliga huvudmobbare utsatte hade tagit det hårt på ett annat sätt och gick och pratade med sig själv på rasterna.
De gav dock inte upp på mig. Så långsamt började även jag brytas ned åter igen. Ett minne jag har är hur jag ligger på skolgården, nedslagen av killen i fråga, och som en slutgiltig förnedring så står alla tjejer i klassen i en ring runt mig och sparkar på mig och skrattar. Strax efteråt så kommer vaktmästaren på skolan utstormande med en hammare i handen och skriker åt dem att ge fan i detta. Sådana episoder blev allt vanligare och enda gångerna de vuxna kunde göra något var när de såg att något hände men barnen var smarta nog att vara ögontjänare. Vid det här laget så var huvuduppviglaren mest i skuggorna själv och uppviglade andra att göra skitgörat åt honom så om någon fick skulden så blev det sällan honom själv.
Den starke läraren vi hade då sade själv att det värsta han visste var de ”jävulungar” som både var jäkligt duktiga i skolan men också var de värsta instigatörerna till att göra livet ett helvete för andra och också då var smarta nog att göra det på ett sätt så de själva inte åkte dit för det utan det gjorde andra i deras ställe. Den rådande föreställningen om mobbare brukar vara att de är ”värstingarna”. De socialt missanpassade som slutar som brottslingar eller knarkare så det straffar sig i slutet för dem. Sanningen är snarare att de värsta mobbarna är de smartaste och duktigaste som kan se till att deras händer är rena genom att manipulera andra. De skaffar sig själva en framskjutande ställning i gruppen och samhället på andras bekostnad. Läraren i fråga blev så frustrerad av att han som lärare inte hade de resurser, de regelverk och den acceptans för frågan högre upp samt hos kollegor som krävs för att göra något åt att barn blev misshandlade dagligen där förövarna går fria till framstående liv och offren går med men för livet. Så kort efter vår klass lämnat mellanstadiet så slutade han som lärare och bytte yrkesbana helt.
Hur försökte jag själv agera? Jag försökte ta tjuren vid hornen och nå acceptans genom att möta dem på deras egen spelplan. Jag började till exempel i samma idrottslag som de värsta instigatörerna och så vidare. De försökte ge sig på mig på första träningen genom att skjuta bollar på mig och skratta, men tränaren satte stopp för det genom att sätta dem i ett hörn sedan skjuta bollar så hårt han kunde i väggen runt dem tills tårarna rann på dem varpå han frågade ”Hur känndes det där? inte roligt va? Nu kanske du tänker efter innan du försöker göra detsamma mot andra igen, inte minst dina egna lagkamrater”. De försökte aldrig igen. Så idrotten blev från den dagen en sorts fristad. Trotts att huvudmobbarna idrottade i samma lag. Men sedan var det ju vägen till och från träningarna och matcherna. Där var det business as usual.
För att inte göra det här allt för detaljerat så fortsatte problemen hela mellanstadiet samt hela högstadiet. Jag umgicks mest med vuxna vid det här laget då jag inte kunde lita på mina jämngamla kamrater annat än om vi var en och en, då var de helt andra människor än om man träffade dem i grupp. Så jag blev väldigt tidigt lillgammal. Började läsa mycket böcker och pilla med teknik för att fördriva tiden istället för att göra det ett barn gör normalt. Jag började få sömnproblem eftersom att jag visste att när jag stängde ögonen för att sova då skulle det bli morgon igen och jag var tvungen att gå tillbaka till helvetet. Så jag började läsa böcker på nätterna istället och var ofta trött må morgonen pga lite sömn.
Sedan i Nian så skulle vi välja vägval i gymnasiet. Det var en utväg för mig. Jag hade inte fått mycket studiero men jag hade ändå klarat att få hyfsat bra betyg eftersom att jag funnit att jag inte behövde studera mycket för att klara grundskolan. Mitt läsande kan ha bidragit till detta. Så jag valde naturvetenskapslinjen då mitt teknikintresse vuxit. Äntligen skulle jag vara fri!
Kommer ni ihåg det jag skrev tidigare om hur de värsta mobbarna är de som är duktiga i skolan och smarta nog att manipulera andra att göra skitjobbet? Ny skola, gymnasiet denna gång och naturligtvis så väljer huvudmobbarna samma inriktning som mig och har betygen att ta sig dit. Här blir det dock en skillnad. På gymnasiet så mognar väldigt många till något. Så dessa huvudmobbare hade svårare att hitta medlöpare. Det innebär att de var tvungna att börja göra mycket av grovgörat själva. Då naturvetenskapsprogrammet bestod av mest studiemotiverade så var det väldigt många underbara människor i min klass som inte hade det minsta intresse att ägna tid åt fjanterier som mobbarna. Man skulle kunna tro att detta innebär att det skulle bli bättre. Istället skulle det bli värre. Nu var det av med handskarna och mobbingen skulle nu bli mer sofistikerad istället.
I början av första året så märkte jag också en annan skillnad. Nu räckte det inte med talang. Jag var tvungen att koncentrera mig på studierna för att hänga med i skolan. Det var också här dessa mobbare satte in stöten. Inte bara så fortsatte de på egen hand att försöka frysa ut mig från en klass som inte ville frysa ut någon. Manipulerar för att Se till att jag skulle missas när man skulle meddela om fester, se till att det skulle spridas rykten som på sikt skulle göra så folk inte visste var de hade mig och så vidare. Detta var subtila saker men utöver detta så började de också hyra in tjänster från andra skolor. Jag kunde nu ha ”värstingar” som läste Elprogrammet eller Fordons väntande på mig vid skolan för att ge mig spö. Allt för att se till att jag inte vågade gå dit. De var mycket påhittiga så skulle jag lista allt de hittade på så skulle jag få skriva flera A4. Resultatet var dock nedbrytande. Jag började få panikångest symptom när jag skulle sova. För jag visste att nästa morgon var det bussen till skolan och den resan var en holmgång där destinationen kunde vara ännu värre.
Detta började nu påverka mina studieresultat. Till mobbarnas fröjd. Nu började de använda mina studieresultat för att bevisa ”det de alltid sagt” att jag inte hade något värde, var dum och så vidare. Offentligt. Fick vi tillbaka ett prov så lyckades de alltid få ut mina resultat före alla andras och det hängdes upp på väggen för allmänt beskrattande. I klassrummet så försökte de använda mig som negativt exempel inför lärare för hur man inte skall lösa uppgifter och så vidare.
Nu började jag få svårt att alls gå till skolan de senare gymnasieåren. Jag började således missa lektioner och missade alltid när vi fick tillbaka examinationer. Betyg började delas ut. Jag får ett samtal från rektorns kanslist att huvudmobbaren står där med ett hånflin och citerar lagtexter för att han vill ha ut mina betyg och att han oblygt säger att han tänker kopiera upp dem och hänga upp dem över hela skolan samt skicka dem i ett brev till mina föräldrar till synes adresserat från lärare att jag skulle vara under normalbegåvad etc och att det inget är kanslisten kan göra för han har stöd i lagen. Hon är upprörd för att huvudmobbaren har rätt så hon vill upplysa mig om att hon kommer försöka förhala det genom att lyfta det hela till rektorn men att de till slut nog måste ge ut dem enligt offentlighetsprincipen. Så de var mycket påhittiga när det gällde att hitta nya sätt att verkligen försöka smula sönder minsta lilla kvarvarande bit av människovärde jag hade kvar samt minsta lilla bit av framtid jag kunde få. De stannade alltså inte vid endast psykisk och fysisk misshandel utan ville radera mig från världen och från deltagande i en möjligt framtid.
Medan de flesta människor har en barndom av lek och lärande samt tonår av dateande och kontaktskapande där de träffar nya människor på fester och så vidare för att växa som människor i en social kontext så har jag istället en förlorad barndom och tonår jag aldrig fick uppleva. Jag har istället fått fokusera på överlevnad och varje dag har varit en prövning.
När gymnasiet var över så åkte jag in i det militära för lumpen bara veckor senare i ett jägarförband. Då var det ett uppvaknande och den underbaraste tid jag någonsin upplevt vid den tiden. Ingen visste något om vilken bakgrund jag kom från. Huvudmobbarna fanns det inte röken av. Det fanns inga fördomar om mig. Det fanns inte längre någon risk för andra att umgås med mig. Vi kämpade alla mot samma mål gemensamt. Det var en tid av självläkande för mig. Efter jag muckade ett år senare efter att ha genomfört året med bravur så var jag åter igen hungrig på livet. Jag kunde inte gå tillbaka och få tillbaka alla de år med missade möjligheter min barndom och mina tonår hade fört med sig. Alla mina klasskamrater och vänner hade gått vidare i sina liv men jag stod fortfarande kvar på ruta ett då jag nu var tvungen att börja reparera mina gymnasiebetyg på Komvux för att ha möjlighet att gå vidare.
Det var nu de men jag hade fått av mobbningen började visa sig på allvar. Jag hade till en början problem med att se folk i ögonen när jag pratade med dem. Skrattade någon någonstans så fick jag kalla kårar efter ryggen då det kändes som att det var åt mig. Det var inte så enkelt som jag trott att reparera betygen. Att gå till skolan var ångestladdat. Skriva prov var ångestladdat. Trots att jag visste att sådana känslor inte var rationella då miljön nu inte var hotfull som då så kom dessa reaktioner per automatik och var inget jag kunde kontrollera. Ångesten ledde också till prokrastrinering. Att reparera gymnasiebetygen skulle ha tagit 1 år. Det tog mig 4 år. Efter det tog jag mig in på universitet. Samma problem började visa sig även där även om de denna gång inte var lika starka som tidigare. Jag tvingades ta ett jobb eftersom att jag inte kunde hålla ett så stadigt tempo med studieresultat att jag kunde leva på CSN som kräver stadiga studieresultat.
Idag har jag läst på universitetet i 10 år. Tack vare jobbet så kan jag inte läsa 100% och det hjälper inte att jag fortfarande har men från mobbningen. Men jag är nu nästan i mål med mina studier. Jag har nya vänner, en underbar sambo, som faktiskt är lärare, och försöker se framåt så gott det går. Min barndom får jag aldrig igen och jag tänker ofta tillbaka på min uppväxt och alla de underbara människor jag förvägrades att ha i mitt liv och alla de förlorade möjligheterna. Alla människor från den tiden befinner sig i helt olika faser i livet än jag gör idag. Men man måste vara stark och se framåt.
Hur slutade det för mina mobbare? En åkte till ett framstående universitet i Storbritannien. Jobbar idag som framstående ekonom i finansranchen. En annan är advokat. En tredje också han framstående ekonom. En fjärde ingenjör och VD. De har alla familj och barn. De har alltid letat lättaste vägen genom livet. Att resa sig själv på andras bekostnad, bland annat min, att ha fusklappar på prov om de hittade ett säkert sätt att genomföra det. Regler och auktoriteter var inte absoluta utan kunde du hitta vägar förbi dem för att sko dig själv eller din agenda så skulle du göra det för det var smart att göra det. Allt annat ansågs vara dumt. Som du kan se på deras resultat i livet till skillnad från mitt så tjänar du idag på att vara mobbare. Det finns inga konsekvenser för mobbare som ens går att mäta mot de skador de orsakar andra människor för sin egen vinning.
Konsekvenser som min vän från lågstadiet som inte längre lever idag tack vare dessa människor. Människor vars framgång betalats med andras blod och lidande.
Ingen skulle mobba någon annan om de inte fann någon vinning i det. Så jag tror inte min berättelse är unik.
