När jag först började skolan hösten 1996 hade jag inte fått min diagnos än. Mina förskolelärare tyckte att jag betedde mig omoget jämfört med de andra 6-åringarna så de såg till att jag skulle få assistent i skolan.

1:an till 3:an
Jag fick själv aldrig veta varför jag hade en assistent som följde efter mig på rasterna och satt bredvid mig på alla mina lektioner. Det märktes på många elever att dem tyckte att det var pinsamt att umgås med mig i skolan eftersom jag alltid hade en assistent som förföljde mig. Jag frågade många gånger min assistent, mina lärare och även rektorn. Men ingen gav mig något svar. Mina föräldrar sa att det var skolans bedömning att jag behövde assistent.

Ingen av de andra eleverna vill umgås med mig. Det var snarare så att de började misstänka att det var något konstigt med mig. De testade mig ofta genom att reta och mobba mig på olika sätt. I början var det milda typer av mobbning såsom att de kallade mig ”problem-barn, cp-barn osv”. Detta gjorde att jag blev arg på andra elever och hamnade ofta i bråk. Under utredningar av bråken blev jag oftast utpekad som den som startat bråket. Jag kan ärligt säga att jag inte var någon ängel. Men hur är det meningen att man ska reagera på detta? Bara le och ignorera det. Jag kunde inte acceptera detta. Det var jag emot världen. Om alla hatar och ogillar mig så mycket så ska dom få många anledningar till det. Från första klass till fjärde klass hade jag olika assistenter. Men bara en av dem sa ifrån till andra elever när dem retade mig. Han hade jag aldrig speciellt länge heller. Han var också den ända som sa till andra lärare att jag blev retad och mobbad. Fast det blev aldrig någon utredning på detta. I andra klass fick jag en ny lärare. Han fixade så att jag fick en loggbok som min assistent skulle skriva i och rapportera till mina föräldrar. Detta blev i stort sätt att varje gång jag hamnade i bråk så skulle det skrivas ner här och visas för mina föräldrar. Än idag har jag kvar dessa böckerna och det står att jag var den som startade alla bråken. Läraren jag hade i tvåan tycke också om att slänga ut mig från lektionerna när jag gjorde minsta lilla eller sa ifrån om något. Vid många utflykter brukade han hota med att jag inte skulle hitta på något för då skulle han se till att jag fick lida för det. Jag ser ibland denna läraren idag på bussen. När han tittar på mig kan jag se en viss rädsla i hans ögon. Han vet att jag minns.

Fyran
I fyran fick jag ännu en ny lärare hon var känd av alla för att vara sträng och elak. Många har tyvärr råkat ut för denna läraren och jag vet inte varför hon fick vara lärare så länge med tanke på vad hon gjorde mot många elever. Hon favoriserade elever och även mobbade elever och detta hände ofta inför en hel klass elever men ingen sa ifrån. Jag försökte någon gång men det var som om skolan inte ville diskutera ämnet alls. Hon bestämde att jag fick inte vara på lektionen på morgonen och eftermiddagen. Då skulle jag sitta i ett annat rum långt från klassrummet med min assistent och göra mina uppgifter. Hon började skriva i min loggbok istället för min assistent. Hon kallade mig ofta ”Dum och trög”. Under en lektion under en redovisning så var det en tjej som redovisade. någon bredvid mig satt och petade på mig så jag frågade ”Vad?”. Nästa redovisning var min men min lärare bad mig gå ut ur klassrummet tills hon skulle kalla in mig igen. Jag förstod inte varför men gick ändå med på det. Jag kom in igen och började redovisa. Läraren gjorde då ett tecken som jag inte såg och alla eleverna började prata. När dem slutat att prata så sa hon ”Nu vet du hur det känns när någon pratar under din redovisning”. Efter denna händelsen slutade jag bry mig. Jag började utveckla ett starkt hat mot denna lärare och varje gång hon sa till mig något så sa jag ”Håll käften”. Detta gjorde att jag hamnade i ännu större problem. Jag skulle göra ett studie besök på en annan skola där det fanns något som kallas ”Lilla klassen”. Först sa dem bara att detta skulle vara ett besök för att se om jag trivdes där. Men under besöket sa dem ”Det blir kul att börja här till höst va?”, ”Platsen är reserverad till dig” med mera. Jag hade nu 3 kompisar i min klass på min gamla skola och hade just börjat vänja mig vid att min lärare mobbade mig. Så efter detta besöket gick jag till mina 3 kompisar och började gråta under tiden som jag berättade för dem att de tänkte förflytta mig till en annan skola. Jag blev då uppringd av någon från den nya skolan och då påstod hon att jag hade ett val ifall jag ville börja på den nya skolan eller inte. Men alla på mina gamla skolan sa att det verkade som något bra för mig. Det sades även att en buss skulle köra mig mellan min nya och gamla skola så jag kunde ha gymnastik med min gamla klass.

5:e klass
Jag bestämde mig för att testa den nya skolan eftersom den nu var så bra som alla vuxna sa. Detta var dock inte bra på något sätt. Vi var först 4 elever och 2 lärare. En av eleverna var från min gamla skola också. Den första veckan var den lugnaste veckan jag någonsin hade där. Uppgifterna vi hade var nästan lite för lätta ungefär som dom utgick från att vi var efterblivna. Vi hade inte rast med resten av skolan. Det låter kanske häftigt att ha skolgården för sig själv. Det är kul dem första 5 dagarna. Sen blir börjar man känna en tomhet och en ensamhet. Lunchen hade vi före alla andra klasser också men vissa dagar hade vi de sista 15 minuterna tillsammans med andra klasser. Som jag sa att första veckan var det lugnt men sen blev det bara värre och värre. Jag började inspirera de andra eleverna att vi tillsammans skulle ifrågasätta varför dem gjorde såhär mot oss och vad hade vi gjort för att förtjäna detta. Lärarna svarade inte på våra frågor alls utan försökte på ett barnsligt sätt avvisa våra frågor genom att säga saker som ”Men tänk nu killar. Ni får ju mellanmål här”. I ett tag fick jag de andra eleverna på min sida. Men för varje sak vi gjorde eller ifrågasatte så blev det rapporterat till våra föräldrar. I stort sätt fick jag utskällning varje dag jag kom hem. De andra eleverna gav upp och började leva med detta. Inte jag. Jag började uppleva depressioner och började hota mina lärare att de skulle låta mig vara annars skulle jag ta livet av mig. Många av eleverna på skolan började misstänka att det var något fel på oss och började kalla oss saker vilket ledde till många bråk. Även föräldrar till barn som var rädda för oss kom till skolan för att skälla ut oss. Jag klättrade upp på skolans tak 2 dagar i rad och blev avstängd från skolan i en månad.

Jag fick akuta tider på barnhabiliteringen aka BUP. Jag visste dock inte om detta eftersom jag fick veta av mina föräldrar att detta var ett vanligt läkarbesök. Vi gick in i ett rum där det var 3-4 andra vuxna förutom mina föräldrar. Vi satte oss ner runt bordet och en av dem sa ”För nån vecka sen sa du till dina lärare att du skulle ta livet av dig om de inte lät dig vara”. Min första reaktion var att svara ”Det har jag inte sagt…” Då svarade mannen med en bestämd(nästan arg) ton ”Vi vet att du sagt detta så du behöver inte sitta här och ljuga”. Jag var på många såna här möten på BUP och jag förstod inte varför. Jag vågade heller inte fråga någon. Jag vågade knappt lyssna på vad de diskuterade om mig. Jag fick göra ett ganska obekvämt diagnos test där jag skulle ta av mig byxorna och tröjan(Hade fortfarande boxer och T-shirt) sen skulle jag hoppa fram och tillbaka i ett rum på ett ben. Sen skulle jag sätta mig ner bredvid en läkare och svara på frågor. Hon lutade sig framåt och såg överdrivet glad ut medans hon frågade ”Så hur går det i skolan?”. Jag svarade på några frågor till sen skulle jag gå på tå fram och tillbaka i rummet och svara på fler frågor och göra fler onödiga saker. Vid detta tillfälle var jag 10-11 år(minns inte exakt) men det dröjde till ett möte hos en psykolog när jag var 12 år och han berättade för mig att jag hade Aspergers Syndrom enligt det här testets resultat.

Sjätte klass:
När sjätte klass började så fick jag veta att jag på deltid skulle gå in i en klass på en annan skola som låg bredvid där gick man från klass 6-9. Elever från min gamla skola skulle börja på denna skolan också och jag blev satt i samma klass som de 3 jag var kompis med. I början gick detta också bra eftersom många trodde jag var normal nu igen. Det visade sig dock att det inte var så. I sjätte klass hamnade jag dock inte lika ofta som innan i bråk. Men varje gång jag gjorde så var jag tvungen att vara i Lilla klassen istället för i min klass. Så detta var någon typ av bestraffning så jag fick mot min vilja låta bli att säga ifrån när folk retade mig eller mobbade mig för annars fick jag inte vara i min klass. Det kvittade oftast ifall någon slog mig först. Eftersom då sa lärarna att de skulle skydda mig och lät mig heller inte vara i min klass för det. Jag hade även tider hos psykolog varje vecka och det var här jag fick veta att jag hade Aspergers Syndrom. Jag ville bara vara som alla andra. Varför händer detta mig? Jag började söka på Aspergers på internet och hittade bara negativa beskrivningar ”Har inte vänner”, ”Okänslig”, ”Ensam”, ”Socialt oförmögen” osv. Jag började nu blir mer deprimerad och fick medicin som kallades Zoloft. En medicin man inte ska ge till någon under 18 och den var inte då godkänd i många EU länder.

Sjuan.
Mina depressioner blev som värst I sjuan. Jag slutade bry mig om allt. Började med självskadebeteende såsom att skära mig. Skolan och lärarna skyllde ofta på mina typiska Aspergers drag och sa att det var dem som var problemen med mig. Jag övertygade mig själv att jag aldrig skulle bli normal igen och försökte ta självmord vid x antal tillfällen.

Åttan/Nian.
I åttan förändrade jag min syn på mig själv. Fram tills nu hade jag varit övertygad att det var nått stort problem med mig själv och att det var något dåligt. Nu ändrades detta. Jag övertygade mig själv om att det var alla andra det var fel på. Jag övertygade mig själv om att onormal var det bästa att vara. Jag började stötta många andra med problem som också var utstötta pga deras problem. Problemet var att jag började bli aggressiv mot elever och lärare och hamnade ofta it slagsmål och bråk. Mina betyg i åttan var ganska bra men mitt slutbetyg i nian var dåligt.

Gymnasiet:
Efter grundskolan började jag på en gymnasieskola som var till för elever med Aspergers Syndrom, Damp, ADHD osv. Detta var de första stället jag inte blev mobbad eller retad på. Det visade sig att i stort sätt alla hade bakgrundshistoria som liknade min. Här började jag må bättre och fick vänner på nytt. Jag slutade gå på medicin och i dagsläget lever jag ett normalt liv. Jag ångrar inget som hänt med mig dock. Allt som hänt har gjort mig till personen jag är idag och idag har jag en bättre förståelse över saker och ting.