Jag kan faktiskt säga att den dagen jag slutade 9:an på högstadiet och skulle börja Gymnasiet så var det som en lättnad från mina axlar. Från den dagen jag började första klass på grundskolan om inte ens t.o.m på förskolan så har jag varit mobbad. Jag förstod aldrig varför.
För att nämna så har jag alltid varit en lite större tjej ”mullig” som vi brukar kalla det, men av någon anledning så blev just jag den enda i klassen som blev mobbad. Det fanns ju andra ”mulliga” i klassen också, både killar och tjejer, men av någon anledning så valde de mig?

I stort sett dagligen när jag kom till skolan till det att jag slutade så fanns det alltid ett par killar eller tjejer som kastade glåpord mot mig. Jag gick till lärarna och sa till, de tog in personerna ifrån och satte sig ner för att diskutera det som hände och sedan fick ”mobbarna” säga förlåt. Men självklart så fortsätter de dagen efter trots detta samtal med lärare.
I matsalen satt jag aldrig med klasskamraterna eftersom de ändå inte behandlade mig bra, jag hade någon enstaka kompis i klassen under, men man hade nästan aldrig lunch tillsammans. Så vissa luncher satt jag ensam, men då när dessa elever passerade så tittade de konstigt på en och skrattade när de gick där ifrån. Andra luncher så att jag med lärarna bara för att få lugn och ro under tiden jag åt, men man vill ju helst sitta med sina kamrater.
På idrotten så blev jag alltid vald sist när vi antingen skulle köra fotboll eller dela upp oss två och två. Alltid blev jag den som sist fick sitta kvar på bänken och var det då någon sjuk så vi var ojämna, då fick man ju antingen försöka göra uppgiften själv, träna med läraren eller hoppa in i en annan grupp.

Väl uppe i högstadiet så hade jag förhoppningar om att det skulle bli lite bättre då vi blev lite mer blandade elever från flera skolor. Men självklart så fanns det nya mobbare där som skulle hålla på under lektionstid, sitta och hålla på och tjattra när en annan ville koncentrera sig, de höll på att kasta pappersbitar/suddgummibitar på en och de även satt och petade in pennor i ryggen så att det gjorde ont. Även de gamla mobbarna fanns ju kvar på samma skolan och höll även på de.

Så efter ett flertal samtal med lärare på nytt så slutade det med att man hamnade hos Kuratorn, men hon kunde inte göra så mycket mer än att bara göra detsamma som lärarna gjort hittills, prata med de skyldiga. Inget blev ändå bättre av detta så kuratorn gav ett tips om att vi kunde prata med någon i klassen jag var bekväm med för att ha någon att umgås med, problemet var bara att jag hade inga större gemensamheter med denna personen och när jag väl försökte umgås så hamnade jag utanför på något konstigt sätt ändå.

Men problemen var inte bara i skolan, det var väldigt sällan jag lämnade hemmets trygga väggar på min fritid. Jag satt hemma för mig själv på mitt rum och skrev i min så kallade ”Hoppas ni dör!”-bok som jag gjort just för att kunna skriva av mig lite, jag ångrar den inte för fem öre!
Trots att jag hade så lite kontakt med omvärlden på min fritid så följde problemen med hem, busringningar på telefon (vilket resulterade i att vi skaffade hemligt nummer) och dörr, en kväll kastade de t.o.m upp råa ägg på vår balkong. Det var ju sådär kul att städa. De stal min cykel och vägrade lämna tillbaka den när ett åskväder drog in över staden (självklart åskrädd). Jag kunde inte ta cykeln till skolan heller för när jag väl skulle hem så var det punka på antingen ett eller båda däcken, eller så hade gjort något annat i hopp om att förstöra den.

Jag kan faktiskt säga att jag var riktigt lycklig den dagen jag slutade 9:an, för det innebar att den nya skolan skulle bli en ny stad och bara någon enstaka gammal klasskompis.
Men än idag har jag fortfarande dessa ärr från skoltiden och de kommer tyvärr aldrig läka. Men att skolan inte gjorde mer än att bara prata med lärare/kurator/rektor? Trots all mobbning så gick jag till skolan och försökte koncentrera mig på mina skoluppgifter och stänga ute alla det elaka, tyvärr så tog det sig in och jag har jättesvårt att låta nya vänner eller till och med vissa bästa vänner få ta del av allt detta.

Ingen ska behöva stå ut med mobbning!