En skolkompis, Kjell,12 år, klädd av sina religiösa föräldrar i stuprörsbyxor o glasögon (så rätt bara några år senare) men det här var slutet av 70-talet, så utsvängda jeans skulle det vara. Kjell hade också en ryggsäck vilket var helt fel…alla killar i klassen – spark, spark, spark, karatespark på den lilla ryggsäcken – Knufff, knuff, knuff, tryckte i Kjell i väggen..!! Skratt och hån.

Kjell såg alltid så glad ut!! Skrattade när de tryckte in honom i väggen. Skrattade när de sparkade o hånade honom. Hahahaha!! Alla skrattade. Ingen vågade göra något annat!

En dag efter skolan gick jag ca 10 m bakom Kjell eftersom vi hade ungefär samma väg hem… tittade på hans lilla ryggsäck, tänkte på allt skit han fick utstå… Han gick med nedåtböjt huvud o jag ville springa ikapp honom, krama om honom o säga att han är ju så fin o bra o det är ju inte hans fel att folk är taskiga.. men jag vågade inte…

Samma dag när Kjell kom hem så hängde han sig i sitt rum…

… och det är något som plågat mig i 30 år – kunde jag gjort skillnad? Kan man säga ifrån? Kan man påverka?

Jag är övertygad om det!! Gör inte samma misstag som jag!! Kram