Denna historia är om oss, mig å min lillebror, idag finns bara jag, och denna berättelse kvar.

Allt började med att vi var två, jag storasyster sju år, han lillebror var bara sex år gammal.
Jag fann vänner, hela skolgången hade jag alltid någon, han var satt utanför, bara för att han hade skära kinder och rött hår. Med sin bleka hy såg han ut som en ängel vandrandes bland oss.
Fram tills nu var det vi två, vi lekte och spelade tillsammans, han hade i alla fall mig. Ensamheten för han var stor, han skulle få gå i min klass för att vi skulle kämpa tillsammans, lärarna sa nej, han kom ifrån mig och jag såg genom mitt klassrumsfönster i flera års tid hur han stod ensam, ibland grät, ibland kastade de andra kottar, stenar eller petade han med pinnar.

Vi fick inte gå tillsammans, det var vi som var felet, det var mitt fel, jag ansågs överbeskyddande när jag sa ifrån, skolan var emot oss, jag fick inte hjälpa han, det var mitt fel.

Jag var ledsen var morgon när jag lämnade han i korridoren för att fortsätta till mitt klassrum, den lilla gnistran i hans ögon försvann, jag visste att han grät på toaletten, att han var den ensammaste ängeln här på jorden. Det skar mitt hjärta och jag kände hur vi kom ifrån varandra.

Mamma gjorde allt för att det skulle bli vi två, för att hjälpa han, men innanför skolans väggar hade hon ingen kraft, ingen lyssnade på henne.

När vi blev äldre var han liksom van att bli mobbad, det blev en del av vardagen, så många olika skolor vi gick på, men det gick inte bryta mönstret.

Vid 13-14års ålder hamnade han utanför samhället, dem som såg han var dem som man önskar att inte ens barn eller syskon ska umgås med, dem som dricker, röker, testar sig fram bland droger, de som sakta tar ditt barn ifrån dig.

Det tog inte slut där, han blev 15, våran mamma blev sjuk, hon plågades i cancer.

Nu var det bara vi två. Vi två mot en stor värld.
Här kommer Socialen in i bilden, den bilden ingen vill prata om, som tystas ner och döljs.
Mobbingen fortsätter… Av Soc.

Nu började ett helvete att tygla, en satan, djävul som visade sig vara strakare än oss båda, kanske för att vi två sakta slets från varandra efter alla de gånger vi lämnade varandra där i korridoren.

Soc känner vi alla till, Socialstyrelsen som ska hjälpa oss som inte har någon annan, i alla fall när vi är barn!

När våran mamma sjuknade in och beskedet kom var det skrivet i sten att hon inom snar framtid skulle lämna oss, hon låg på ett hospic i fyra månader, de fyra månaderna som vi fick bo själva hemma.
Vi lovades hjälp, de skulle ordna så att vi inte skulle stå där ensamma.

Dagen kom och mamma gick bort, soc hörde inte ens av sig när vårat hem drogs in av banken och vi slängdes ut. Tillfälliga boenden på soffor hor vänner blev det innan Soc hörde av sig.

Vi båda blev vilseledda in i ett helvete, Lillebror förstod att det var så allt fungerade, att ingen skulle se oss, eller höra oss. För mig var det självklart att vi skulle få hjälp.

Det här är den värsta perioden i mitt liv, så svår att mycket består av minnesluckor, jag minns inte hur mycket jag än försöker.

Vi fick inte något bidrag till mat och boende förens det utsågs en god man åt oss, det gick månader, Soc i våran kommun hade aldrig haft ett liknande fall och visste inte vad dem skulle göra.

De tog in en äldre man som skulle bli den gode mannen. Han var allt annat än god. Den här mannen var inte djävulen själv då soc har den titeln, men han var djävulens högra hand.

Mobbing som vi är vana vid att höra om är av andra elever på en skola inte av vuxna i barnens omgivning, eller andra vuxnas.
Detta skulle komma att bli en mix av båda.

Den Gode mannen vi hade, han utnyttjade oss, så småning om kom det sms till mig där det stod ”sära inte på benen till nån annan än mig, jag kommer på torsdag” Resten av det som hände efter dessa sms tar jag inte ens upp, det är inte det viktiga.

Det viktiga är att jag sa till soc vad han gjorde, att han inte alls var en god man, att han inte var till för att hjälpa oss, min skola började ringa dem, ville ha möte med dem, min skola förstod att vi var ställda åt sidan. Lillebror gled iväg, hela tiden ropandes på hjälp.
Soc mobbade oss i form av att dem ignorerade oss, ville inte hjälpa till och sköt fram allt. De sa att dem jobbar på en lösning.

Lösningen har jag än idag inte fått ta del av.

Lillebror orkade inte längre att inte bli sedd, inte längre att kämpa på egen hand mot en djävul så stark, ännu mindre när vi inte ens hade någon annan, ingen familj ingen släkt. Bara vi två.

Det kom ett samtal från lillebror till mig några dagar innan han fyllde år, han var glad, hans kulle bli 18 år gammal, allt skulle lösa sig.

Tre dagar senare svarade han inte… Samtalen gick fram men inte mer.
Jag minns lukten, brevet som lämnades med ett förlåt och avtrycken av hur han kämpade för att hålla sig i livet.

Ensamheten vart för stor, himlen fick sin ängel åter. För här på jorden vandrar inte änglarna bara djävularna och dess avkommor.

I skrivandes stund kan jag säga att allt blir lättare med tiden, inte bättre.
Jag sitter med handen på min mage och känner den lilla sparka, minnena for tillbaka näst intill dagligen. Liten har mist världens finaste morbror å mormor, men minnena kommer att leva kvar och alla historier kommer att berättas.

Det har inte blivit bättre, den gode mannen lever vidare sitt härliga liv med stora hus och stora bilar, förhoppningsvis utan någon mer stackare han tar hand om.
De som mobbade Lillebror förstod nog inte då att deras handlingar gjorde honom svag, de tog livet av han i samverkan med Socialkontoret i N***.

Även om allt har ljusnat för mig, blivit vad många kallar bättre så är en stor del av mig för alltid borta, end el som följer var steg jag tar.