Blev mer eller mindre mobbad från 1: an till 7:an. De tyckte jag var ” ful” o tjock, o då får man”räkna” med att bli mobbad.
Helt enkelt tåla kränkande ord, o att man inte är värd något.
I mitt fall ”hjälpte” en lärarinna till också. Ställde sej framför mig på en engelska lektion, o jag skulle säga ett ord på engelska. Allt låste sej. Då säger hon; Kan du inte ens det. Jubel i klassen!!
Glömmer det aldrig!
Inte nog med det så var den goda lärarinnan prästfru…..
Min räddning var att mamma o pappa flyttade, till en storstad när jag gick i 8:an. Man kan tro att det var tuffare o hårdare där. Men det var där jag fick mina riktiga vänner. Det var ok att vara annorlunda. Jag är så tacksam för det!
Nu lever jag bra, har hunnit bli vuxen (47) men aldrig att jag glömmer.