När jag började skolan tänkte jag att det skulle bli världsbäst – men så blev det ju inte. Redan första månaden fick jag utstå mobbing. De följde efter mig från skolan, puttade ner mig i gräset och kallade mig en massa namn. Jag ville så desperat passa in, bli accepterad att jag lät det fortgå. Lärarna märkte det förstås, och efter ett tag fick de som mobbade en rejäl utskällning, som jag minns än idag. Stoppade de trakassera mig? Nej då, mobbingen fortsatte i tysthet istället. Vet inte hur många gånger de passade på mig efter skolan, puttade mig, höll fast mig, mulade mig med snön, rev i mina kläder och kallade mig en massa saker. Tjejerna i klassen gömde mina kläder efter gympan, slängde in dom i duschen. Främst av allt var jag livrädd för att lägga bort mina glasögon, och det var deras främsta vapen mot mig – jag var tvungen att ha på mig dom överallt, t.o.m i duschen, annars ”försvann” de väldigt lämpligt efter idrotten. Jag blev som oftast då, helt hysterisk och letade efter dom överallt, då jag såg/ser väldigt dåligt utan glasögon. Jag kan berätta massor med mer övergrepp från både låg och mellanstadiet, men det gör för ont än att minnas, och har orsakat massor med problem i vuxen ålder, särskilt tilliten till andra som är mer eller mindre borta.

Jag läser Jonas Gardells ”ett ufo gör entre” och minns min egen högstadietid med vånda. Så pinsam och barnslig man var! Trodde man kunde erövra världen med sin vishet. Först kommer de glada minnena, dagen man slutade nian, klassresan, första gången man rökte och drack sig full, första gången man blev kysst och hade sex osv. Sen kommer de där minnena man trodde man hade glömt. De som gör sig påminda en sen natt när man inte kan sova. När man minst av allt vill minnas. De hårda orden, tårarna, slagen, känslan av att vara ensam i hela världen med sina bekymmer, att inte kunna se världen bortifrån den. Nätterna man grät sig till sömns för att man inte visste hur man skulle hantera alla känslor som poppade upp i huvudet. Hur arg man var ständigt. Hur pinsamma ens föräldrar var, och hur allt de gjorde var fel.

Jag tänker tillbaka, och ångrar mig. Varför valde jag att gå tillsammans med de där tjejerna, varför var de så speciella egentligen? Varför kunde vi inte gå tillsammans som en hel klass, utan att brytas neri småbitar? Vad var det för pedagogiskt med att genomföra detta trauma? Här var en klass jag var trygg med, med personer jag kände utan och innan. Varför skulle det behöva brytas upp och delas i en klass där ingen brydde sig om varandra? Där korten från nians avslutning endast blir en odyssé i falska leenden? Jag älskade min klass i sexan, och hatade den i sjuan. Alla människor som jag kände mig trygg med var borta. Jag var inte intresserad av killarna i min klass, tyckte mest att de var jobbiga. Tjejerna var falska och hårda. Inte så som vi var. Kanske var det dags att växa upp. Att inse den hårda vuxenvärlden. Kanske var det det som vuxna ville förbereda oss på. Besvikelsen, och klumpen i magen.
Än idag ångrar jag att jag skrev de där tjejernas namn på lappen. Lappen som skulle ta mig till min nya klass. Kanske hade jag mått bättre om jag hamnat i en annan klass. Kanske hade min framtid idag sett helt annorlunda ut om jag hade hamnat i en klass där jag trivdes. Än idag mår jag illa när jag träffar någon från högstadiet, jag vill helst inte minnas den tiden. Den var full av äckliga känslor. Känslor som förstört och skadat mig.

Den första tiden var okej. Sen började utfrysningen, tjejer går två och två och aldrig i grupp. Aldrig kände jag mig hemma någonstans. Jag trivdes bäst själv och gick med min freestyle och levde i min egen värld. Läste böcker tills ögonen blödde. Utnyttjade de ensamma i min klass och gick med dem till lektioner trots att jag avskydde dem. Vi hade inget gemensamt. Skulle aldrig få det heller. Men å andra sidan, var jag mesig och lam också. Jag såg mycket, men sa aldrig något till någon. Jag gick mest i min egna värld och hatade. Sa till mig själv: jag ska visa dem! Jag ska bli något som de blir avundsjuka på! De var taskiga mot mig också. Det är förståeligt. De förstod inte mig, jag provocerade dem. Jag sa emot dem. Jag var högljudd. Jag sa vad jag tyckte. Jag var aldrig hemlig med något. Jag analyserade mig själv hela tiden. Försökte förstå varför jag reagerade som jag gjorde, vad det var som var fel med mig. Jag grät mycket under den här tiden.
En dag när jag kom till skolan hade någon klottrat in hora på mitt skåp, som inte gick att ta bort. Jag blev helt lamslagen. Fattade inte varför. Vad hade jag gjort som var så fel?

Men jag visade aldrig något för mamma. Hade lärt mig under uppväxten att dölja dem. För vad kunde mamma göra? Hon var ensam och var tvungen att slåss mot ett helt etablissemang.

Nåväl, på högstadiet hade jag ett pennskrin som var av rosa gosigt tyg. Det slängdes med, killarna snodde det efter lektion. Kom någon lärare och sa till? Aldrig, nej. Och jag fick stå där med skammen, se dem sno det, göra mig till åtlöje och tvinga mig leta efter det. Medan jag skrek lamt : nej nej nej med förtvivlan i rösten, låt bli det! Och tjejerna stämde in, skrattade åt mig. Och jag grät när jag kom hem. Jag grät och grät och grät tills det inte fanns några tårar kvar. En gång, innan en svenska lektion hackade killarna så mycket på mig att jag började gråta. Då sa en tjej i klassen ifrån, och Stefan, som hackade på mig mest tystnade tvärt. Samma sak hände en gång innan en engelska lektion. Men då kom läraren och skällde ut dem, för jag satt där och grät och kunde inte sluta. I åttan slutade de mobbas, tvärt av ngn anledning. De hade väl knäckt mig tyckte de, och fann ingen anledning att fortsätta. Jag var inte tillräckligt intressant nog att mobba kanske. I åttan hade jag och Gunilla, en av mina klassföreståndare ett samtal. Hon frågade mig om jag hade några kompisar. Jag sa nej. Nej, men du kanske har kompisar på andra ställen sa hon lamt. Jag ljög och sa ja, och det lugnade henne. Men jag vet att hon visste att jag ljög. Men det var lättare att slippa ta itu med jobbiga problem och lyssna på lögnen.